— 248 — rusade han redet på dörren. »Jag kunde väl tro den där tjufpojken om något sådant», utropade han, då han efter en stund kom tillbaka, »och jag som icke skulle märka det.» — »Sansa dig, käre», sade biskopen. »Jag satte själf å nyo upp tecknet åt engelsmannen och din ohör-samme tjänare kan du straffa i morgon. — Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt», återtog han i allvarlig ton, under det att åldermannen reglade dörren. »Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser den, men fallet varder därför endast så mycket förfärligare.» Åldermannen återfick under samtalet småningom sitt vanliga humör. Men när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led öfver nio, böljade hans oro på nytt att infinna sig. »Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad», sade han, i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i stolen. »Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariséers blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »själfva himlen har skäl att gjuta tårar.» »Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre.» Åldermannen började, i det han så tänkte, att gå oroligt fram och åter på golfvet. »Allt försämras, intet förbättras — men är då ryssen verkligen så farlig att nappas med, som man säger? — I-Ian lär ju ej hafva ett enda krigsskepp i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampanjerna kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med hakskägget. • »Dumt snack! — Men tiden är långt framskriden. Kommer han i kväll?»