— 2-JZ — »Det må hon lika väl veta som jag; unga fröken, som sitter där borta i fönstret träffade honom senast i går kväll hos fröken Beata Lavonia.» Nu återkommo både fröken Liewen och kammarjungfrun till sans liksom genom ett trollslag, och detta utan både eau de luce och ungerskt vatten, samt togo genast med mycken ifver Ulrikas parti. Den gode mannen måste bestämdt sett miste; de erinrade sig nu, när de hörde att fråga var om fänrik Svenske, att de sett honom föregående dag, men Ulrika hade ju inte varit utomhus på flere dagar. Det var ingen häller som tviflade på hennes oskuld, allra minst friherrinnan. »Ulrika, mon ånge», sade denna, afbrytande fröken Liewens förklaringar, »sök reda på min luktflaska, är du snäll. — Det är i sanning hög tid att den där munsjör Svenske, eller hvad han heter, kommer ur staden! Och ni, min gode man», sade hon till Lars, »torde göra lämpligare att söka er nattdrifvaro till herre annorstädes.» Lars, som icke förstått den förvirring som hans tal frambragte, var emellertid långt ifrån sinnad att gå sina färde med oförrättadt ärende. »Om ni ock tog fram hela er jordebok och lofvade att jag skulle i all min dar få se efter både by och bonde och räkna räntepersedlarna båd' utan och innan, får ni mig icke härifrån, förrän min unge herre kommer till rätta.» Men nu hördes den manliga delen af betjäningen i trapporna och Laforme, som troligen ansåg sig icke längre kunna blottställa sitt goda namn och rykte genom att vara en overksam åhörare af dessa grofheter,