— 278 - som stungo honom. I skrikon högt om svensk tapperhet och svensk klokhet, men tänken I icke på att de män i forna tider, hvilka gifvit eder rätt att tala härom, icke glömde det medel, utan hvilket ingen nationel kraft finnes, intet storverk kan genomföras, ingen utveckling af samhället tryggas: arbetet? Och hvar finnen I spåren efter det trägna och planmässiga arbetet, som ensamt är i stånd att sofra jordmånen för de stora männen och göra det möjligt för dem att utföra de stora gärningarna? Ingenstädes, endast svindlande luftslott, bottenlösa beräkningar — och med dem kan fuller ingen ny gränssten läggas vid Nevan.» Men bullret och ropen på votering öfverröstade honom. Och tvärt emot lag och heder anklagades han för att hafva plägat umgänge med främmande lands ministrar. Rädslan för ett segare motstånd från mösspartiets sida afhöll visserligen för ögonblicket hans motståndare att fordra hans inställelse för förräderikommissionen; men hans politiska anseende var minskadt. Utpekad såsom en landsförrädare, tvangs han af skammen att lämna öfverläggningen. Det var minnet af denna strid, som gång efter annan vaknade upp i hans sinne med förnyad styrka. »Abels blod ropar efter hämnd och i Herrens hand står vår hjälp och vår tröst», yttrade han halfhögt. »Ja, du sade så, Coyet. Ditt folk skall ock inom kort utgjuta strömmar af blod och pröfva de svärd, som du föraktfullt påstod darrade som ett ruskande löf. — Men i Herrens hand står vår hjälp och låtom oss därför hålla oss till honom... Hur länge skall det då dröja», utbrast han häftigare, i det han reste sig, »innan folkens öden skola hvila på fastare grund än på blodiga svärdspetsar? — När skall människolif och