— 279 — människorätt gälla mera än dessa skenbilder, som människorna kalla makt och ära?» Han stod länge tankfull. »Men om en sådan tid skulle komma», återtog han lugnare, »skall väl mänsklighetens lycka varda större och allmännare? — När krafterna växa till öfvermätt, inslå de ofta på osunda vägar. Faran föraktas, då hon är okänd, och man skall kanske le åt oss lika så föraktfullt som man nu ler åt forna släktens hårda pröfningar. 'Ni kämpade för edert fäderneslands makt och storhet', skall man måhända säga, 'sådana drömbilder kunna icke locka oss att draga svärdet! Vi kunna öka vår storhet utan att mörda våra grannar. Vi göra det inom våra egna gränser och behöfva icke fika efter annans mark. Då ni voro röfvare och barbarer, äro vi det fredliga arbetets och den allmänna folkupplysningens banerförare.' — »Men när ett sådant folk icke nödgas kämpa för högre plikter, icke nödgas bjuda lifvet för fosterlandets väl, skall det väl kunna älska eller ens fatta begreppet fosterland?... »När det icke får se vår Herres allsmäktiga storhet i farorna och igenkänna honom såsom den kraftige hjälparen i nöden, hvar finnes det medel, som spänner folkets krafter och påskyndar dess utveckling? En veklighetens och flärdens tid skall komma i stället för arbetets och välmågans och i denna tid skall alstras en svag stam. Ett uselt släkte skall trampa vår svenska jord; ty fäderneslandets storhet försvinner så lätt i de kvalmiga vällukter som uppsändas från den sinnliga njutningens offerhärdar. Det lumpna småsinnet och folkklassernas egennytta skola måhända mera än nu äflas om att undergräfva folkets sedliga grundvalar