— 2SO — och endast göra det till slaf under lustan efter jord-lifvets timliga gåfvor. — Nej, må stormvinden borl-ränsa de osunda ångor, som uppstiga från dalarne och hota att utbreda sig mot de högsta bergtopparnc! — Må kriget komma och rensa folkstammen från dess murkna utskott och låta dess ädlare delar skjuta friare mot höjden.» »Men skall stormen sträcka sina häijande verkningar endast till träskens pestångor? Skall den icke förstöra äfven hyddorna på dalsluttningen och skaka de fasta slotten på deras klippfästen? Skall han endast bortrycka de murkna grenarne icke afbryta äfven stammen? Man måste rädas. — Utan besinning kastar man sig mot strupen på en fiende, som nyss förut endast af nåd icke krossat oss till döds. Det är fördömdt. ... Dixi et Salvavi animam meam! — Dock som människan är måste hon uppfattas» — afbröt han sig hastigt, i det han oroligt började gå åter och fram öfver golfvet. — »Den ynglingen! — Men det är lätt att ropa på faran, då ingen ser henne ... .» En knackning på dörren kom honom att stanna midt i meningen. Ja, han såg rätt; det var verkligen Svenske som inträdde. Hans bleka anlete bar spår efter nattens äfventyr på samma gång det skimrade af lycka och innan biskopen hunnit återkomma till sig själf och på sitt vanliga metodiska sätt gått igenom alla frågorna med honom, hade Svenske redan berättat om allt som händt honom under de sista fyra veckorna. Han glömde icke heller att omtala nattens äfventyr. »Har man nämnt mitt namn i Kommissionen?» Dessa voro de enda ord som undföllo biskopen, då Svenske slutat. »Flere gånger hörde jag min vördade morbrors