— 324 — Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef. »När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de tio budorden både fram- och baklänges.» »Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken — »men hvarför, för büfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då han var här? — Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det nu, go' herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att förakta.» »Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag. Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på majorens fryntliga inbjudning. — General en chef är i sanning en mycket större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman, eller hur, herr kamrat?» Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund