- 326 - den sprättige kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå röck med stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än dess materiela njutningar — om det öfver hufvud taget kunde finnas något som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla paradisets skönhetor, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på hela härligheten.» Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om färg och smak. »Ja, bror Åberg, hvad vore väl' bordet», sade Krabbe med tillgjordt allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?» »Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne trumpet, »såsom gikt och andra plågor.» »Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din psalmbok och katekes...» Vinkannan, som i detsamma passerade förbi, kom Krabbe att afbryta meningen. »Maken till pontak finnes, för böfveln, icke häller på hela kusten», återtog han efter en duktig klunk, i det han sög vinet ur sina stora knäfvelbårar. »Därför en skål för vår gamle redlige värd!» »Det kostar sju glas.» »Det var endast det han ville», hviskade kapte-