— 31 — nen ät Svenske. »Allt som har en medfödd aning om ett torrt russin, ska' min herre veta, heter här pontak — och all mat, som icke består af braxen i ölättika eller rofvälling, kallas kalasmat... Det syns att hattarnas dåliga öfverflödskram ännu icke hittat vägen till gamla Finland.» »I fält är kommissariatets kost ofta en läckerhet», sade Svenske anspråkslöst. »Salig kungen lefde ofta endast af succaijebröd och vatten.» »Nå nå, min herre! Icke värdt att vara så anspråkslös. Sätter man ständigt sitt ljus under ena skäppo, kan det lätt hända att danken slocknar. För öfrigt är »i fält» och »i fält» just icke detsamma, och om detta leksakskriget är det ju icke värdt att mycket orda. Dansen tror vår general en chef kommer att bli åt sjösidan... ha, ha, ha!... Men detta vet nog vår unge kamrat, lika väl som ryssen, hvar den blir!» tillfogade han högt, i det han riktade ett menande ögonkast på Svenske, liksom han ville att denne skulle fortsätta. Svenske, som hade svårt att förstå hvarthän kaptenen syftade, svarade endast med en stum nick. Men detta svar, så intetsägande det i själfva verket var, hade nära nog kommit rådmannen att släppa sitt stora Niirnbergglas i golfvet. Äfven på de öfrige syntes det öfva en märklig inverkan. Det syntes tydligt att man hade missräknat sig på honom och det dröjde en god stund, innan samtalet åter kom i gång. Det var majoren, som först lyckades finna ord för sina tankar. »Jag var med Armfelten anno tretton», sade han och lade båda armbågarna på bordet. »Då var det andra bullar i ugnen. Hela landet var så rensopadt,