— 34§ - sporra sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket. Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksame i väl rättade led rycka an mot fienden. Mon nu, hur blygdes han ej öfver deras feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de, slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han var förryckt. Ändtligen börja tavastländingame, som ännu höllo linien, att röra på sig. »Värjan ut!» kommenderar deras öfverste, den tappre Bildstein, han som för trettio år sedan, midt i den fientliga hären, bortsnappade konung Augusts bref till tatarernas höfding. Ännu samma ungdomliga oförvägenhet, samma käckhet i hans ädla anletsdrag. Han ropar åt soldaterna att icke skjuta, förrän de kunna se fienden i hvitögat. Och deras anfall kan fienden icke motstå. Inom några ögonblick ha de jagat in honom igen i skogen. Men deras segeijubel blir tyvärr icke långvarigt. Då de se hur äfven de karelska ryttarne fly hals öfver hufvud från fältet, stanna de rådvilla. Då höres i det kritiska ögonblicket kommandoordet: »Höger omvänder eder!» Och detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera vill vidkännas, detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, vid tanken på alla olyckor som sedan följde, på allt det förtal, som