— 349 — sedan spreds vida omkring i landet, är nog för att få dem att förlora all besinning. I vild oordning störta de tillbaka mot sin förra ställning. Deras officerare, som söka hindra dem, trängas omkull eller skjutas ned. Och snart finnas kvar af hela vänstra flygeln endast västerbottningarne, som hålla stånd. På högra flygeln hafva emellertid südermanlän-dingar och dalkarlar under tiden äfven gjort sitt anfall och tagit fiendens ställning. Men då de nu komma i vägen för egen artillerield, måste de stanna. »Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige öfverstelöjtnant Wasaborg. »Är du rädd, gubbe!» svara de honom hån-skrattande. »Har du fört oss i leken, får du leken tåla!» Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka. Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden. Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det åter tillbaka samma väg de kommit. Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre öfverste-