— 366 — Fiken hade skyndat ut i källargången. Därifrån begaf hon sig in i ett litet, hvälfdt rum med fönster åt gårdssidan, där hon lyssnade en stund uppmärksamt, hvarefter hon slog eld och tände ett par smala talgljus på spiselkransen samt framtog några blankskurade tennmått, som hon satte på bordet. Efter en stund hördes en sakta knackning på fönstret; den upprepades något starkare, då hon skyndade sig att draga från regeln. Där utanför stodo två män i neddragna hattar och vida kappor. »Alltid lika vacker, ma foi», sade den ene af dem och klappade henne under hakan. »En sådan" hy du har, lilla Fiken! Men hvarför lät du oss vänta där ute så länge? Kallt som i Februari.» »Ja, hvad mig vidkommer, känner jag mig alldeles som i fjor då vi slutade den där korfkampanjen, efter att i tjuguen dagar icke haft kläderna af kroppen», sade den andre, en äldre man med sträfva, inbundna anletsdrag och gråblå, genomträngande ögon. »Men här inne är ju riktigt varmt och hemtrefligt.. . Just hvad som kräfves för att kunna arbeta med zèle och drift.» »Tror hans nåd man kan se genom väggar och tak?» frågade Fiken, med en misslynt snörpning på munnen. — »Kunde väl inte gissa häller hvem det var där ute i mörkret som klappade på?» »Hvarför inte det, mitt vackra barn? ... Psyche såg ju icke Amor. Men hon älskade honom ändå, fast hon trodde att det var ett vilddjur.» »I komedien ja; men inte går det så till i verkligheten ... och så var den sköna fröken sjuk också, åtminstone gjorde hon sig till som hon varit det, för