— 338 — De femton tusen dukaterna äro redan slut. De ha' mist både pensionen och partipengarne.» »Än baronens förlofning?» »Den blef inte af. Hon vägrade resolument... Hon hade fadrens löfte att icke tvingas.» »Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog I.aforme tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles oduglig att uträtta något med geni. Hela ens matsmältning blir derangerad. — Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? — Madame, sade jag, gör inte för mycket tapage för sådana bagateller som det publika. Det är vraiment ovärdigt för gens de condition att melera sig med detta packet, som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker dag kommer madame att råka ut för en stor chagrin ... Och-nu kusin, voilà la consequense! — Ah — quel peuple! — Man fängslar en gammal brav general, som •gjort högstsalig kungen de största tjänster, och nu vilja dessa ociviliserade barbarer rent af decapitera honom.» »Jag ryser för den förfarliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen, i det hon svepte sin sammets-sallopp närmare om lifvet. — »Vore det icke för Ma-delaines skull, hade jag för länge sedan lämnat residenset... Ah — mon Dieu!... En soldat med korsgevär vid porten!» > Meijersdorff har lämnat mig ett passé partout... Han lofvade att i afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjälpa oss att skingra hennes douleur.» »Stackars vår baroni» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett blick på Laforme, som artigt lämnade plats för henne att instiga genom porten.