- 39Ö - lAck förlåt, mina vänner», sade hon i det hon med världsdamens förbindliga leende, vände sig mot sina medspelande, »kusin Laformes dystra berättelse riktigt konsternerade mig och kom mig att glömma min skyldighet som värdinna. — Hur var det, cher ami», fortfor hon vändande sig till Laforme. »Ni lofvade ju att berätta oss något muntrande från Paris? ...» »Som jag nämnde», svarade den tilltalade i det han kastade en förtjust blick på fröken Liewens hvita händer», det rådde inom les cercles comme il faut i Paris en riktig råge de decoupures ... En hvar hade en liten sax i fickan och man brukade invitera hvarandra att klippa sönder rara kopparstick. Jag kommer i håg då lille abéen svimmade, när han råkade sticka sig i handen!» Det var hos hertiginnan af Maine. Ah! Nom de Dieu, hvad Malezin och Saint Aulaire skrattade I» »Men hvarifrån fick man då alla dessa kopparstick?» frågade Sinius, som väntade på att spelet åter skulle taga sin böljan. »Hvarifrån om inte från messböcker, almanackor och andra gudliga skrifter», sade Laforme med ett visst insinuant leende. Och när urklippen voro gjorda satte man dem på eldskärmar, askar; man kolorerade dem, ja, gjorde riktiga genretaflor af dem genom att förena de urklippta figurerna från flere kopparstick; såsom Absalon i trädet, David och Potifar ... Ah, mina damer, jag känner riktiga mästare i den konsten.» »Men detta var väl icke det enda tidsfördrifvet hos les cercles à mode?» inföll fröken Liewen, då prosten drog sig till baka med en min af sårad värdighet. »Nej, chère amie — man spelade Tric, gjorde