— 394 — nom öfver gränsen och uppbådade på egen hand en skara bönder i Karelen, med hvilken han" gjorde våra fiender större afbräck än alla dessa lärda återtåg, efter franskt recept. Olyckligtvis lär han ha stupat. ..» Han afbröt sig hastigt. Det lät som skulle något tyngre föremål fallit ned i salen, dit dörren stod halföppen. Men när kaptenen med armstaken i hand såg efter hvad det kunde vara, upptäckte han intet ovanligt, och i rummet där innanför hörde han sin far med hög röst diskutera med vaktofficern. Han stängde dörren med en axelryckning, liksom hade han därmed velat frigöra sig från den obehagliga känsla han erfor, och gick ut. De öfriges inbillning var i hög grad uppjagad. Den ena gissningen aflöste den andra om hvad bullret kunde betyda och det dröjde en god stund innan samtalet åter kom att röra sig kring andra ämnen. »Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade där. Han är biskop Juslenius' systerson och jag har hört det berättas af biskopens egen mun.» »Lappri, — nu för tiden är det icke så ovanligt», svarade friherrinnan, att de döde uppstå. Det har jag erfarit genom vittnesmålen i min mans process.» »A propos, Willmanstrandska aktionen», inföll Laforme, »sade min vän Schulenberg mig i dag att hela fältet efter bataljens slut skulle liksom krälat af sårade ryssar, alldeles som man ser i en myrstack i sommarvärmen. > »Fi donc... — kusin Laforme», utropade fröken Liewen med en afböjande rörelse. »Pardon, mille foi pardon! Jag tänkte för mycket