— 396 — tru! Damen skall göra chainet. .. Passa nu på finten mes amies, den vackra lilla förtjusande finten ...» Ett skri, vildt och skärande, ljöd från de inre rummen och kom de närvarande att ett ögonblick stanna på sina platser. Laforme, som tycktes ha de svagaste nerverna, var nära att genom ett falskt steg falla omkull. Prosten åter, som, tack vare den mjuka länstolen, varit på god väg att komma i sömn, reste sig så häftigt att han var nära att slå omkull tebordet, som höl! på att dukas. »Hvad var detta nu igen», sade friherrinnan, sedan hon hämtat sig. »Jag tyckte alldeles att det lät som Ulrikas röst.» »Att det nu var något, kunde jag bestämdt höra», sade fröken Liewen lyssnande. »Hvad är klockan, kusin Laforme?» »Elfva», sade friherrinnan i det hon såg på pendylen. »Då skola vi minnas denna timmen. Det hade säkert något att betyda», sade fröken Liewen, i det hon ryste till. »Varsel och syner, föra alltid något med sig», sade prosten högtidligt. »Vår Herre låter icke sina barn fara vill utan att under stundom låta dem märka sin mäktiga hand.» »Parbleu, mina damer, och till och med ni, ers vördighet, synas ju vara helt consternerade af denna bagatellen», sade Laforme, under det han återtog sin teatraliska ställning på golfvet. »Hvilken superstition att tro på andar och spöken!» »Kanske något händt Ulrika?» utbrast friherrinnan oroligt. »Ah, nu vet jag hela historien», återtog Laforme