— 401 — Midt emot fönsterna var en stor spegel, afdelad pä. midten, infattad i väggen. Och till venster om generalens dörr hängde en hautelissetapet i granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen, som funnos kvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit inredd. Dörren till förmaket stod på glänt. Ulrika hörde hur Laforme skämtade med fröken Liewen. Nu nämnde hennes bror Svenskes namn. Detta var för stark dragningskraft för att hon skulle kunna återhålla sin nyfikenhet. Med tysta steg, liksom hon trott sig göra någon dålig gärning, smög hon sig öfver golfvet. Men knappt hade hon hunnit halfvägs, då några ord, som yttrades där inne, kommo henne att vackla till baka och med ett skrik segna till golfvet. Det var detta skrik som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse. Han hade genast insett orsaken till detta sällsamma ljud, hvilket likt ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet och ville icke öka smärtan af det sår han ovetande kommit att vidröra, genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet eller själf låtsa om att hon hört hvad han sagt. Han tog i stället, såsom nämdt sin hatt och begaf sig ut i staden. Det dröjde en stund innan Ulrika återfick medvetandet. Då hörde hon sin far, vid det att dörren öppnades till generalens rum, säga: »Där inne i förmaket finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän», samt därpå tillägga hviskande: »Det är alltså aftaladt att jag om några dagar återfår de dokument jag nu lämnat.» Carl Svtnskt. 26