4°5 Det kunde ej vara möjligt att människorna voro så onda. I-Ion tog ett par steg utåt rummet. Den djupa tystnaden i det stora ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar redan i sig själft något spökligt. Nu tyckte . hon bestämdt att bilderna i spegeln rörde sig. Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne som om många röster ropat hennes namn och med ett häftigt skri föll hon till samman. Och i skärande dissonanser upprepade ekot från de tjocka murarne detsamma medan spegeln långsamt och ljudlöst åter vände till baka i sitt läge. Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så stort prof. Efteråt påstod han att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans rädsla för la belle Ulrique; ty hon påminde så mycket om la duchesse de Maine. En gång hade det händt den aimabla hertiginnan någonting liknande. Det var på en af hennes förtjusande små aftoncirklar. Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Men oaktadt de lifligaste diskurser lyckades man icke upptäcka hvem som ropat. Hertiginnan fick emellertid en så svår nervattack att hennes lif sväfvade i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i Laformes sinne att lian aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick en påminnelse af samma obehagliga känsla som han då, liksom alla de närvarande erfarit.