— 4° 4 — som under hela mitt lif vill vara det. Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hembjuda kusin som offer, men offra då något för mig... älska mig, åt minstone så mycket som souverainen älskar sin fa-voritslaf.» Han talade nu med verklig värme och Ulrika kände sig nästan förbryllad. »Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar», fortfor han. »När allt här hemma är slut — när vi fått lämna detta grymma folk, som tagit din faders lif...» Det var en läng glänsande blick, som Ulrika nu täste på hans upprörda anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta skogssnåret blickar troligen på samma sätt. Det var som om hela hennes själ på en gång blef upplyst genom dessa däfna, frågande pupiller. Men hon sade ingenting. Uttrycket i hennes anlete var dock mera vältaligt än ord. Under hela samtalet hade eldskenet från de falnande glöden i den stora spisen spridt sitt fantastiska sken öfver väggarne i rummet. Men först nu kom hon att gifva akt därpå. Det var, tyckte hon, alldeles om om skilderierna på den höga hautelissetapeten skulle fått lif och bilderna röra sig i det egendomliga, rödaktiga skenet, när de reflekterades af den stora väggspegeln. Meijersdorff hade aflägsnat sig. Han hade troligen funnit att enträgenhet gagnade till intet inför så mycken beslutsamhet och viljekraft. När hade hon ej lagt märke till, så koncentrerade sig alla hennes tankar kring den mörka punkt, kring hvilken de ständigt rörde sig och som han nu med ens så brutalt blottat. Hennes fars lif? Nej, det måste vara en hemsk dröm.