- 43' — pä.'.. . Se så! Koiii hit också mäster själf och stå inte längre och bliga där bakom disken.» Medan mäster Lafont öfvertalades att slå sig ned vid bordet, hade två unge adelsmän inkommit. De sände ett hastigt ögonkast öfver rummet. Längst ner vid dörren suto någre af deras likar, som hittills i tysthet tömt sina ölmuggar. De slogo sig ner på den lediga bänken bredvid utan att efter vanligheten ropa på vin. Ingen af de öfrige gästerne fäste till en böljan någon större uppmärksamhet vid dem. Endast krämaren kastade då och då en förstulen blick ner åt dörren, för att därefter med orolig min vända sig mot den pickande väggklockan strax bredvid i hömet. För att döma af skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven dessa på något sätt ha att skaffa med de unga, välväxta männen. »Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de som sist trädt in, i det han makade rum åt dem vid bordet. »Just ingenting», svarade den yngre af dem. »Men se där ha vi rymmaren», afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand. »Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt. »Festina lente, mes ami. .. jag måste först ta den här gamle vännen i hand.» »När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom.» »Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi.» »Det var först' i går», återtog han i lägre ton, »som jag fick tillstånd att söka min gamle chef. — Ni kan ej tro hur affallen han är.... Han var mycket