— 456 — öfvertalade honom att lämna ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.» Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga. Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen. Inför Sveriges samlade ridderskap hade hans maka och barn på knä bönfallit om nåd, icke om nåd från dödsstraffet, utan om nåd för krigaren att få dö krigarens död. Efter att hafva ägnat fyratio år af sitt lif åt fäderneslandet, tyckte de icke utan sorg, kunde väl hans förmenta felsteg sonas utan att han i döden skulle vanäras med mördarens och falskmyntarens bila. Men prästerna sade tvärt nej! De togo försteget framför de andra stånden när det gällde att neka denna själfskrifna rätt för en gammal karolin. Ännu sväfvade man i ovisshet om utgången i de andra stånden. Upptäckten af de unga männens sammansvärjning och hålet på muren intill nästgränsande hus hade medfört en strängare bevakning, hvarigenom underrättelserna från världen utomkring blifvit ofullständigare. »Henrik får icke besöka oss mer», sade Ulrika, brytande tystnaden. »När kom det förbudet?» frågade generalen och stannade tvärt. »Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något», inföll friherrinnan häftigt, som inkom i det samma, »äro i stånd till allt. — I dag på förmiddagen, kom en af de där herrarne och tillsade Henrik