— 462 — »Skratta icke däråt, min kusin», tillade han, då friherrinnan icke kunde återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är allvarlig. Gyllenborg har redan utfört sina barn sjövägen till grefve Bonde på Hesselby och andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag förgäfves sökt under flere dagar ... Efter hvad jag hört lär äfven fröken Liewen ämna sig åt landet. Den kära Liewen låter mycket tala om sig på sistone. Man berättar till och med att hon blifvit förälskad i den där finske ynglingen, som var här i fjor somras och ställde till så mycket spektakel, Svenske eller hvad han hette.» »Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt. »De göra sig också redo nu att skingra populacen.» »Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste sig och öppnade fönstret. Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte generalen. »Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna», sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.» »De voro likväl de viktigaste.» »Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvars- ■ skriften, som väckte ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka. — Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen att dela sin styrka.» Officern, som hade vakten, inkofii nu efter slutad