— 461 — händt», fortsatte han i det han artigt kysste friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusins eljes så klara ögon?» »Hvad skulle väl hända i vår ensamhet?» — »Vet då mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon — jag har de bästa förhoppningar. » »Någon lumpen tölp af de här svenskarne», sade friherrinnan, »har funnit det comme il faut att lägga denna kvicka biljett i min mans bibel... Man får snart icke vara i fred i sin egen sängkammare för detta eländiga pack. — Ja, jag upprepar det min vän», återtog hon med en blick på generalen, som ville lägga band på hennes tunga; »det finnes ej sämre folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar.» »Sinnesstämningen är verkligen en smula upphetsad», sade Meijersdorff i tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara svårt att vinna den allmänna meningen i landet — och så hör Majestätet nu mera, beklagligt nog, till våra svåraste motståndare! • »Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll generalen tankfullt, »skulle han säkerligen gjort mera för vår sak; ty hans hjärta är godt.» »Jag skulle kan hända bedt att få komplimentera honom för hans intention att vilja vanära vår dotter.» »Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden», återtog Meijersdorff, då generalen icke svarade på detta häftiga utbrott, »hotar att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke generalerna straffas. Bönderna ha redan förklarat danska kronprinsen för äuccessor till tronen.»