Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 464 —
»Det var en af mina argaste motståndare i
kommissionen. Han talade jämt om mitt förräderi och sin
egen kärlek till fosterlandet...»
»Efter som jag nu ser», återtog generalen i det
han stannade framför Meijersdorff, »vill man verkligen
göra med mig som med mina gamla kamrater, som
kände hemligheterna med salig kungens död. Må det
alltså fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn.
Jag har tagit mitt parti så godt som förtviflan och
mitt tillstånd dikterat det. Det är icke första gången
som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull
— men det är sannt! Det har icke alltid skett lika
öppet.»
Generalen var uppskakad. Det syntes som det
ena mörka minnet aflöste det andra i hans tankar.
Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna,
men grubblade icke heller däröfver. Inom sig var
han säker på de trådar, som han hade i sin hand och
visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna
fängelsets portar.
Han hade länge vacklat fram och åter mellan de
båda ytterligheterna om han skulle fortsätta att tjäna
Lagercrantz och se händelserna utveckla sig eller ock
bryta de band, som höllo honom fast vid denne
mäktige partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men
vardt då också delaktig i mordet på fadern till henne
som han älskade öfver allt ting annat. I senare fallet,
om han motarbetade partiet och hjälpte generalen att
fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle
misslyckas.
Han ville gärna välja den sista vägen. Men
Ulrikas köld hade under stundom kommit honom att
handla i motsatt riktning; ty då han var retad kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
