— 464 — »Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet...» »Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull — men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.» Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena mörka minnet aflöste det andra i hans tankar. Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna, men grubblade icke heller däröfver. Inom sig var han säker på de trådar, som han hade i sin hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets portar. Han hade länge vacklat fram och åter mellan de båda ytterligheterna om han skulle fortsätta att tjäna Lagercrantz och se händelserna utveckla sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men vardt då också delaktig i mordet på fadern till henne som han älskade öfver allt ting annat. I senare fallet, om han motarbetade partiet och hjälpte generalen att fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle misslyckas. Han ville gärna välja den sista vägen. Men Ulrikas köld hade under stundom kommit honom att handla i motsatt riktning; ty då han var retad kunde