— 465 — han vara i stånd att i första uppbrusningen bära hand på sig själf. Sålunda hade han verkligen, trots alla förnekanden lämnat de viktiga dokumenten till Lagercrantz, hvilka, såsom förut är nämndt, varit afgörande för processens utgång. Det var äfven han, som lagt papperet i bibeln för att, som han trodde, därigenom uppmjuka Ulrikas hårda sinne. Hvad gjorde det om hon tog skada däraf till kroppen. Äfven om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han äga henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjärtat där inom upphört att slå. Den till utseendet liknöjde, skeptiske kavaljeren, den stortalige slagskämpen hade i själfva verket intet kvar af sin forna tillförsikt. Han som för sina vänner skröt med att hafva dödat tio unge män af familj i duell endast därför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han darrade så snart han tänkte på denna kvinna, hvilken sorgen gjort ännu mer intagande och hvilken ifrån att i förstone endast föreställt för honom ett visst antal holländska guinéer, nu uppväckte hela hans lidelse. »Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset leende, då baronen inträdde i matsalen. »Ja! Jag har i sanning handlat oädelt, kusin», svarade han med tillkämpat lugn i det han fattade hennes hand. »Men säg att äfven ni finner er ha någon skuld. Ni förstod mig icke. — Ni har varit grym.» »Förskona mig från ett upprepande af dessa frierier. Ni har ju fått mitt svar. För öfrigt torde ni finna tidpunkten mindre lämplig nu — tänk på min far.» »Låt detta vara glömdt för en stund. Ser ni ej hur lidelsen förtär mig — jag älskar er!» Carl Svenske. 30