— 466 — »Lidelse och karlek äro främmande för hvarandra. Jag delar ingendera af dessa passioner med er, kusin.» »Nå väl! Jag säger er då. ett evigt farväl.» »Lugna er! Hvad vill ni göra?» »Skjuta mig en kula för pannan. Denna plåga är outhärdlig.» »Man kan känna sig olycklig, men man dör icke af kärlek. — Än en gång, spar edra känslor... För att tala uppriktigt hyser jag en motvilja för er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och det vore falskt att icke öppet säga er det.» Meijersdorffs anlete förvreds, under det hon talade. »Ert stolta, högdragna väsen skall en gång böjas i stoftet.» »Vår Herres pröfningar är ni icke mannen att förespå; men ett vet jag och det är att om ni vore en sann, en verklig ädling, en man af heder, skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja en svag kvinna med denna fordran på genkärlek, som ni vet att jag hvarken kan eller vill gifva er... Låtom oss skiljas i vänskap, kusin!» »Vänskap? — En kvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet eller kärlek. — Vänskap, hvad är väl det annat än liknöjdhet? — Ni kan icke älska mig, säger ni. — Nåväl jag fordrar det icke heller — en kvinna älskar aldrig någon. — Antingen beskyddar hon honom eller får hon sin fåfänga tillfredsställd genom hans lidelse för hennes person. Denna gör henne stor i andra kvinnors ögon. Jag önskar endast att få äga er som min maka. —» »Ni har hört mitt svar.» »Jag vill icke afstå från er hand — jag han det ej ...»