— 474 — »A, kors är det du, gamle Lunta», sade Reiter och blef helt fryntlig till humöret. »Det var icke i brådkastet som jag såg till en sådan karl. Hvad kan en töcken ha för ärende?» »Just ingenting», sade Lars småleende, i det hans anlete antog ett mycket oskyldigt uttryck. »Det var så ruskigt i luften och så tänkte jag, när jag gick förbi, att jag skulle titta in och se om det var någon bekanting här som kunde vilja skänka i ett stop öl åt en gammal krigskamrat.» »Skänka i? Tror du att vi ligga i Krakau nu i själfva välmågan? — Nej, trå ta mig, om det finns här så mycket som en droppe öl en gång; endast litet brännvin för natten.» »Då får ni nog en lång natt», sade Lars liknöjdt. »Annat slag var det i gamle kungens tid.» »Som mycket annat.» »Tänk då om fattig man själf kunde bjuda på kalas?» sade Lars plirande med ögonen, i det han satte ett par buteljer på bordet. »Nej, tack ska du ha, gamle Lunta, men vi få inte smaka sån't i vakten.» »Strunt i sådana knektar! Jag kan trolla er alldeles nyktra i en handvändning.» »Skratta måttligt du, Kalle», varnade fältväbeln i myndig ton piparen, »finngubbarne veta mycket som inte andra människor veta, och den som mycket vet, ser du, har mycket vett.» »Ska' han trolla?» frågade piparen, som nu började ta saken på allvar. »Ja, kom hit bara med kopparkitteln, ska' du få se på en lustig komedia», svarade Lars.