— 475 — »Ar han en riktig finngubbe?» frågade piparen, i det han räckte Lars kitteln. »Kom hit bussar», sade I-ars, utan att låtsa om piparen, hvarefter han rörde om några hvarf i kitteln. »I-Iär ska ni få känna på en bönsoppa, som, skam ta mig, är bättre än själfva kungens pärlevatten.» Alla berömde den starka drycken. Den brände, tyckte de, alldeles som eld i halsen och Lars vardt så firad, som om han varit fanjunkaren på likvidationsdagen. »En strunt i dryckjom är du emellertid själf, finngubbe», skreko ett par af de yngre soldaterna, som nyss aflösts från sina postställen och därför icke hunnit få sitt lystmäte. »Man tar så mycket man tål, resten är fans skål», svarade Lars. »Sen likbärare-ämbetet är inrättadt, gör det inte mycket om, man skulle taga ändå något mer för sig. Man kommer på hederligt sätt till Johannes i allt fall, utan att kamraterna ha något omak för ens skull.» »Skål, finngubbe», afbröt fältväbeln talaren, »alltsen svarte juden döptes i Jakob, har det icke varit så lustigt. > »Generalen där uppe har väl så lagom muntert», sade Lars liksom för sig själf, då det åter vardt tyst. »Det är snart slut på den leken», sade Reiter med hemlighetsfull min. »Hvart ska' han ta vägen?» »Till Stadsgården, förstås. Den svarta vagnen skall ut och åka, rätt hvad det lider.» »Inte ska' de väl taga lifvet af honom, innan han är dömd», sade Lars i tvehågsen ton. »Nej, nu hörs då att du är från landet, finngubbe»,