— 482 — Magdalena.. . och du, Ulrika, gråt icke, kära barn! Hälsa Henrik! Hälsa den käre gossen!» »Skynda, general», sade Svenske, ur stånd att dölja sin ifver, »vi komma efter tiden.» »Skall det ske i natt?» frågade generalen med en förvånad blick på officern; »så sade ni ej nyss.» Nu tycktes Ulrika plötsligt åter få lif: »Nej, låt honom stanna!» sade hon och grep Svenskes hand som hon höll krampaktigt i sin. »Ack, hör mig! — Blott en dag.» Svenskes oro växte med hvarje ögonblick. Skulle hon utsäga hans namn, vore allt förloradt, då vakt-officern, hvilken redan tycktes vara tvehågsen, kunde finna stöd för sina möjliga misstankar. »Herr general», sade Svenske med fast stämma, i det han artigt förde Ulrika åt sidan, »jag måste lyda mina order. I fall ni vägrar att följa mig, måste jag ropa på mitt folk. — Hör hit, bussar», skrek han ut genom dörren. Under sådana förhållanden fanns ingenting annat för generalen än att lyda. Det var en uppskakande scen som följde och Svenske led inom sig af den dubbla rol, han måste spela. »Behagar herr generalen följa mig?» sade han slutligen, i det han tog ett steg mot dörren. En djup tystnad följde på denna fråga. Det var ett ögonblick fullt af oro. Månskenet bredde sig, mildt och sällsamt, öfver det stora rummet, i hvilket de nämnda personerna stodo, med ängslan lyssnande till de ljud af steg och röster som hördes på gården. Den på hvilket uppträdet tycktes utöfva sitt största inflytande var Lars. Allt sedan han inkommit, hade han oupphörligt haft sina blickar fästa på den