Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4&3 —
stora venetianska spegeln, i hvilken månskenet på ett
fantastiskt, oregelbundet sätt återgaf de närvarandes
åtbörder. Man kunde förstå på hans minspel att det
ej stod rätt till med honom. Huru hans grå ögon än
irrade kring rummets väggar och tak, stannade de
alltid till sist vid spegeln.
Plötsligt rusade han med af vrede färgadt anlete
fram mot generalen.
»Ah — nu har jag dig ändtligen», hväste han,
och hans grå ögon flammade till, i det han knöt sin
senfulla arm mot generalens anlete. »Minns du här
för tjugu år sedan ? Minns du här, när du tvang mig
att vara mästerman? — Men ser du, där borta vinkar
min hvita flicka! Ha, ha!...» skrattade han, i det
han pekade på spegeln — »hon vinkar dig äfven.. .
Hör hur hon kommer emot oss. Hör på, du Belials
och Belzebubs förste! .. . Men nu skall du icke längre
gäckas med mig.»
Han drog sin långa huggvätja och rusade mot
generalen.
Stum af förvåning stod denne inför anklagelsen.
Visserligen hade han i sin ungdom varit delaktig i
blodiga dåd, men om den anklagelse, som den rusige
soldaten nu riktade mot honom, kände han intet.
Svenske och vaktofficern hade emellertid afväpnat
Lars och Svenske gaf befallning på nytt att man
skulle bege sig af, då till allmän förvåning spegeln
ljudlöst vände sig utåt rummet. Den var tydligen
en löndörr, genom hvilken någon höll på att inträda.
Då vaktofficern blef varse denne sistnämnde,
släppte han genast sitt tag i Lars’ rockärm och gaf
signal åt vakten att fara var å färde. Lars åter kände
sig icke väl fri, förrän han grep korsgeväret från en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
