- 4&3 — stora venetianska spegeln, i hvilken månskenet på ett fantastiskt, oregelbundet sätt återgaf de närvarandes åtbörder. Man kunde förstå på hans minspel att det ej stod rätt till med honom. Huru hans grå ögon än irrade kring rummets väggar och tak, stannade de alltid till sist vid spegeln. Plötsligt rusade han med af vrede färgadt anlete fram mot generalen. »Ah — nu har jag dig ändtligen», hväste han, och hans grå ögon flammade till, i det han knöt sin senfulla arm mot generalens anlete. »Minns du här för tjugu år sedan ? Minns du här, när du tvang mig att vara mästerman? — Men ser du, där borta vinkar min hvita flicka! Ha, ha!...» skrattade han, i det han pekade på spegeln — »hon vinkar dig äfven.. . Hör hur hon kommer emot oss. Hör på, du Belials och Belzebubs förste! .. . Men nu skall du icke längre gäckas med mig.» Han drog sin långa huggvätja och rusade mot generalen. Stum af förvåning stod denne inför anklagelsen. Visserligen hade han i sin ungdom varit delaktig i blodiga dåd, men om den anklagelse, som den rusige soldaten nu riktade mot honom, kände han intet. Svenske och vaktofficern hade emellertid afväpnat Lars och Svenske gaf befallning på nytt att man skulle bege sig af, då till allmän förvåning spegeln ljudlöst vände sig utåt rummet. Den var tydligen en löndörr, genom hvilken någon höll på att inträda. Då vaktofficern blef varse denne sistnämnde, släppte han genast sitt tag i Lars' rockärm och gaf signal åt vakten att fara var å färde. Lars åter kände sig icke väl fri, förrän han grep korsgeväret från en