Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inbyggare idkat byteshandel och först småningom
intagit den ställning af öfverlägsenhet, hvartill
deras högre odling berättigade dem; eller om deras
första beröring med stenålderns folk varit utmärkt
af strider, genom hvilka urinvånarne med våld blifvit
tillbakaträngda och underkufvade, måste naturligtvis
lemnas oafgjordt. Ett märkvärdigt fynd synes likväl
antyda, att åtminstone någon gång blodiga strider
förefallit mellan sönerne af dessa båda folkstammar.
Vi låna berättelsen äfven om detta fynd af den
skarpsinnige och snillrike man, som vi företrädesvis
hafva att tacka för den kännedom, vi ega om våra
förhistoriska tider, nämligen professor S. Nilsson.
»Oaktadt mer än två årtusenden försvunnit» – säger
han – »sedan dessa händelser tilldragit sig, är jag
dock i tillfälle att framhafva ett om dem talande
åsyna vittne. Ej långt från nuvarande kyrkobyn
Tygelsjö af Oxie härad (i Skåne) finnes en slät,
något höjd plan, der egaren under 20 års tid tagit
grus för väglagning. Man har der ofta träffat skelett
af menniskor och tillsammans har man uppgräft omkring
50. Hvarje skelett ligger omgärdadt af en stenram,
ett begrafningssätt, som endast träffas hos det
folk, hvilket nyttjat kopparvapen, aldrig hos det,
som begagnat stenredskap. Bland dessa skelett har man
funnit ett, kring hvars armpipor sutto spiralringar
af brons. Hufvudskallarne hos dessa skelett visa
dessutom äfven, att de tillhört en helt annan folkstam
än de hufvudskallar, som förekomma i gånggrifterna
med stenverktyg. Hos ett af dessa i en stenram
liggande skelett var hufvudskålen genomborrad med en
kastpil, som satt så fast, att den ej utan våld kunde
lösryckas. Denna kastpils eller kastspjuts spets
är gjord af taggen af ett elghorn och har således
ganska bestämdt tillhört den uräldsta vilda stammen;
detta samma bekräftas äfven deraf, att vid ett af
liken fans en bruten kastspjutsspets af flinta och
hvarmed det utan allt tvifvel blifvit dödadt.»
På ett annat ställe säges om samma fynd:
»Denna kastpil, som instörtat i venstra hjessbenet,
hade inträngt vid pass 5 tum i hufvudskålen, der den
satt så fast, att den ej utan våld kunde utryckas,
och hade der bildat ett rundt hål, alldeles sådant,
som om det blifvit gjordt af en med skarpladdadt
eldgevär skjuten kula. Den omständighet att benet icke
spräckts eller splittrats bevisar, att pilen blifvit
kastad med utomordentlig fart och icke genom handen
på nära håll instött; ty i senare fallet skulle benet
ovilkorligt hafva spräckts. Det måste förvåna hvar
och en, att en benspets kunnat liksom en kula tränga
genom ett annat ben och deri bilda ett rundt hål, utan
att det genomborrade benet ens blifvit spräckt. Man
skulle häraf kunna förmoda, att vilden härstädes
förstått samma konst, som Eskimåen i Grönland, att öka
kastpilens fart medelst ett kastbräde, längs hvilket
kastpilens skaft ligger i en ränna och qvarhålles deri
genom en snedtstående tapp, tills det fått full fart,
då det framstörtar och kastbrädet behålles i handen. –
Af det sätt, hvarpå denna spjutspets helt visst varit
fastbunden vid skaftet, kunna vi lätt förklara, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
