Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta lysande bevis på våra förfäders konstskicklighet
och flit, och måste väcka förvåning äfven hos dem,
som tillhöra en tid, hvars konstflit eger vida
rikare hjelpmedel för sin utveckling. Äfven andra
fynd utvisa, att de husliga slöjderna höllos i ära
samt åkerbruk och boskapsskötsel ifrigt idkades; den
fredliga handeln med främmande länder gick sida vid
sida med de härjande vikingatågen. Det gamla Svithiods
inbyggare slöto sig tillsammans i ordnade samhällen,
och under denna tid timade de särskilda landskapens
förening till ett rike.
Minnesmärken från jernåldern, ur hvilka många vigtiga
upplysningar blifvit hemtade, äro äfven de grafvar
från denna tid, hvarpå i synnerhet vissa delar af
vårt land äro rika.
Det mellersta Sverige, men i synnerhet länderna
omkring Mälaren, äro uppfylda af grafhögar från denna
tidrymd till en så otrolig mängd, att de blifvit
kallade ett »grafvarnas land».
Men högarna ensamt äro icke våra fäders
hvilokamrar. En mängd stensättningar af alla möjliga
former äro äfven sannolikt grafvar. Egendomliga för
fädrens högar äro de ofta flera alnar höga stenar,
som finnas resta öfverst på flera af dem. Dessa stenar
kallas bautastenar, eller, då runor äro der inristade,
runstenar.
Seden att bränna de döda på bål synes under hela
jernåldern ha vexlat med den att begrafva de döda
obrända och lägga dem i stora kistor af sten, och
mot slutet af hednatiden bygdes någon gång ordentliga
kamrar af timmer, eller till och med murades med sten
och kalk inuti högarna. Stundom nedsattes den döde
med sina dyrbarheter, husdjur m. m. i grafven.
Askan och benen efter den döde hopsamlades i ett kärl,
som dock ingalunda synes hafva behöft vara af någon
bestämd form, och kärlet sattes på samma ställe, der
bålet stått. Omkring denna askurna stäldes stora
stenar med en häll ofvanpå, för att förvara urnan,
ytterligare sammanfördes något sten deromkring, och
öfver detta lilla stenröse reste sig sedan högen. Till
högens stärkande och för att hindra den från att rasa
ned sattes någon gång större stenar inuti densamma
omkring stenröset, och rundt kring högens fot en rad
af stenar, som fått namn af fotkedja. – De vigtigaste
grafminnesmärken från denna tid äro dock de med runor
ristade stenar, som restes till minne af bortgångna
män. Inskrifterna på dessa märkvärdiga minnesmärken
äro vanligen helt korta; oftast upplysa de endast om
namnet på den höglagde och på den, som öfver honom
rest stenen, stundom äfven på den »runmästare», som
huggit inskriften, samt innehålla någon uppgift till
den dödes pris, om hans dödssätt o. s. v.
Särskild vigt förtjena de runskrifter, som blifvit
till oss bevarade, derför att de säkrare än några
andra fornlemningar kunna gifva oss svar på frågan:
hvilken folkstam tillhörde invånarne i Norden
under jernåldern? Runskriften uppträder redan under
jernålderns tidigaste period och förekommer bland de
äldsta jernåldersfynden. Af det forngermaniska språk,
på hvilket dessa inskrifter äro affattade, kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
