Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Odin och Asarnes invandring - De förnämste Ynglingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Forn-Sigtuna[1], säger Snorre Sturlesson. Kort efter
Odins död flyttades drottnens säte till Upsala af
Yngve Frej, och det af honom der uppförda templet blef
det praktfullaste och mest ansedda i hela Norden. Här
samlades allt folket till gudstjenst och här öfverlade
man äfven om allt, som rörde det gemensamma bästa.
Midvintersoffret var det förnämsta och derföre
kallades folksammankomsten der »Ting allra Svia» (alla
Svears ting), hvilka ting ungefärligen motsvara våra
riksdagar. – Den första festen hölls vid Jultiden, och
svuro kämparne då vid Frejers galt, hvad bedrifter de
under året skulle utföra. Den tredje firades vid
vårens ankomst, då man anropade gudarna om seger och
lycka i krig.
Och – så slutar sagan om Odin – »öfver allt Svithiod
guldo män skattepenning till Odin för hvarje
näsa». Hvarför denna skatt upptogs, förklarar sagan
så, att han för den »skulle värja deras land för
ofrid, och för dem blota (offra) till ett godt år».
När Odin kände sitt slut nalkas, ville han med sin
död bekräfta sin lära. Lät derföre med en spjutsudd
gifva sig 9 styng kring hjertat, och drog så glad
till Valhall att der bereda säten åt alla modiga män.
»Sedan» – säger sagan – »och när äfven de andre
offerföreståndarne, som kommit hit med Odin, gått
till Valhall, »blotade menniskorna åt Odin och de 12
Asahöfdingarna och kallade dem sina gudar, och trodde
länge på dem sedan.»
De förnämste Ynglingarne.
Från Yngve Frej har den första konungaätten i
Svealand, Ynglingaätten, fått sitt namn. Ändelsen ing
eller ung för att utmärka härkomst brukades allmänt i
dessa tider. Såsom exempel kunna vi nämna: Sköldungar,
Völsungar, Niflungar, Gjukungar.
Utom denne Yngve Frej äro för oss de märkligaste af
ätten följande:
Domalder, Dygve, Visbur, Agne-Skjalffarbonde,
d. ä. Skjalfs man eller bonde, Adil, Bröt-Anund och
Ingiald Illråda, med hvilken sistnämnde ätten slutar
i Sverige.
Domalders historia visar oss, huru djupt hos
fädren var inrotad den tro, att de tillskrefvo
sin konung både det onda och goda som hände. I
Domalders dagar inträffade nämligen en svår och
långvarig missväxt. Man redde till ett stort offer
i Upsala. Första året offrades oxar, andra äfven
menniskor – men hungersnöden fortfor. Tredje året,
när folket mangrant samlat sig i Upsala, sammanträdde
höfdingarne och voro alla af den tanke, att oåren
kommo från Domalder och att man derföre borde
öfverfalla och döda honom samt bestryka gudarnes altaren
med hans blod.
Dygve är märklig derför att han var den förste,
som kallade sig konung, i st. f. den till hans tid
brukade benämningen drotten. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
