Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Sagan om Adil och Rolf Krake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnkunnige Rolf Krake, kom hennes moder till Danmark
och upplyste henne om, att hon äktat sin egen fader,
hvarpå Yrsa följde sin grymma moder hem. Adils frieri
föll väl ut, ty drottning Ålöf yttrade, att föga
afseende vore att fästa vid Yrsas eget tycke och
vilja. Så for Adil hem till sitt rike igen och hade
drottning Yrsa med sig.
Helge i Danmark var efter skilsmessan från Yrsa
högeligen bedröfvad, men äfven förbittrad, när
han fick höra, att Adil äktat hans dotter, honom
oåtspordan. Emellertid for han några år derefter åter
ut i härnad, och kom derunder till Upsala för att
återtaga Yrsa. Adil frågar nu Yrsa, huru hon ville
mottaga Helge, och på hennes inrådan inbjuder han
Helge till gästabud. Helge kom, men under gästabudet
funno Helge och Yrsa så mycket nöje i hvarandras
sällskap, att Adil blef betagen af svartsjuka och
stälde forsåt för Helge, då han åter skulle rida
till skeppen. Helge föll för öfvermakten, men Yrsa
sade till Adil, då han berömde sig af denna bedrift,
att »föga månde det lända dig till heders att hafva
svikit din gäst; och skall jag med många egodelar
begåfva den, som hämnas min faders död.»
En rik och i sina yngre dagar berömlig bonde med
namnet Svipur egde tre söner, Svipdager, Bejgader och
Hvitserk. När Svipdager var aderton vintrar gammal,
gick han fram för sin fader och sade: »ledsam blifver
oss vår lifstid att vistas här uppe i fjellen, utan
att någonsin komma till annat folk eller att andra
komma till oss. Ty vore här bättre råd att komma
till konung Adil och hans kämpar, om han vill taga
oss emot.»
Men gubben Svipur, som icke var i allt så, som
han syntes, vetande många ting förut, svarade:
»icke tyckes mig detta rådligt, ty konung Adil är
en grym man och icke alltid god, när han god synes;
dertill med äro hans män afundsamma och ilskefulla,
fast manliga.» Svipdager svarade härtill: »att man
måste dock försöka något, om man skall vinna heder
och anseende i verlden, ty vill jag visserligen icke
sitta här qvar längre, hvad som eljest hända må.»
Svipur, som insåg, huru fast hans sons sinne hängde
till resan, gaf sitt tillstånd och skänkte honom
tillika en stor yxa, mycket skön och stark, dertill
alla behöfliga härvapen och en god häst. Slutligen
gaf han sonen dessa råd: »var ej girig, min son,
eller öfverdådig mot andra och högmodas ej, ty det
är lastvärdigt; men försvara dig väl, om någon vill
försöka dig; ty det är manligt att litet yfvas öfver
sig sjelfvan, men deremot slå ifrån sig käckt, när
man kommer i fara eller frestelse.»
Och så red sonen bort från hemmet. En afton, när han
red fram ur skogen, såg han konungsgården, och hvar
konungen satt på sin guldstol med sina berserkar
omkring sig för att åskåda lekarna, som hofmännen
anstälde på gården.
Det var bruk, att konungarne omgåfvo sig med styfva
och starka män, som alltid voro färdiga till strid
antingen på vikingatåg eller hemma till landets
försvar mot en anfallande fiende. Sådana kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
