Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Sagan om Adil och Rolf Krake - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de nu skulle skiljas, trampade Elgfrode sin fot in
i berget, så att der blef märke ända till fotleden,
och sade: hvar morgon skall jag besöka detta ställe,
och är spåret fullt med mull, så dömer jag, att du är
sotdöd vorden; är det vatten uti, så är du drunknad;
men är det fullt af blod, så är du vorden dödad med
vapen, och då skall jag hämnas din död, ty dig älskar
jag mest af mina fränder.» – Och så skildes bröderne.
Konung Rolfs hof och Hottur Bondeson.
Red så Bodvar vidare och kom till Göthaland till
sin andre broder, som hette Thore. Äfven här blef
han kärligt och broderligt emottagen samt ombedd
att stanna och dela Thores lösören. Men Bodvar hade
enligt Elgfrodes råd beslutat att begifva sig till
den vidtberömde konung Rolf, tog derför afsked af
sin broder och hans drottning och red vidare.
Bodvar hade kommit helt nära till Leidre, då han
en mörk och regnig afton ej kunde finna något hus,
utan måste rida framåt på måfå i skogen, ehuru han
sjelf var alldeles genomvåt af regnet och hans häst
tillika uttröttad. Plötsligt stannade hästen framför
något högt. Bodvar steg då af och fann ett hus, på
hvars dörr han klappade. Bonden kom strax ut, och
bad Bodvar honom om hus öfver natten, hvartill bonden
jakade, »ty icke ville han visa någon bort nattetid,
som vore obekant med trakten.» Bodvar blef vänligt
och gästfritt emottagen. Han spörjer bonden mycket
under aftonen om konung Rolf och hans kämpar, och sade
bonden, då han fick veta, att Bodvar ärnade sig dit:
»der lärer du blifva väl emottagen, ty jag ser dig an
för en styf och stark man.» Härvid började gumman högt
gråta. På Bodvars fråga, hvarför hon grät, svarade
hon, att hon hade en son vid namn Hottur, som en gång
begifvit sig till Leidre, och der af konungens kämpar
blifvit så handterad, att han blifvit till spott och
hån för alla, »och beder jag dig nu» – slutade hon –
»som den enda lönen för min gästfrihet, att du kastar
de minsta benen på honom, när konungens män börja sin
lek; ty vid måltiderna kasta de de afätna benen på
Hottur.» – »Jag vill göra, som du säger» – svarade
Bodvar – »och syntes det mig föga manligt att illa
umgås med barn eller smått folk.» –
Morgonen derpå red Bodvar vidare fram till Leidre. När
han kom till konungsgården, ledde han genast in sin
häst i stallet och stälde den bredvid konungens bästa
hästar och lät fodra honom utan att tillfråga någon
derom. Derpå gick han in i salen, hvarest få män voro
samlade, och satte sig vid dörren. Vid han så sitter,
får han om en stund höra, huru det bullrar och rör
sig i en vrå af salen. Han såg dit och såg, huru en
oren hand stack opp ur en stor benhög. Bodvar gick
dit och frågade, »hvem var der?» – En svag och klen
röst svarade: »mitt namn är Hottur!» – »Hvad gör du
här?» –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
