Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för edert stora arbete och möda och steken eder
sjelfva, vi äro tillräckligt stekta, och vilja vi
nu öka elden för konung Adil.» – Rolf, som en gång
gjort ett löfte att hvarken fly för eld eller svärd,
och nu påminde sig detta, utropade: »den flyr ju ej
för elden, som springer öfver honom» – hvarpå han och
hans män störtade sig midt igenom lågorna i afsigt att
taga fast konung Adil. Men Adil sprang till en pelare,
som var ihålig, och försvann der. Från pelaren ledde
en underjordisk gång till drottningens sal, och
dit begaf sig Adil. Yrsa mottog honom med förakt,
och sade: »min herre konung Helge har du mördat;
nidingsdåd begick du då, och nu förhåller du sonen
hans rättmätiga arf och vill dertill dräpa honom;
grymmare är du än någon annan. För den skull skall
jag så laga, att konung Rolf månde igen bekomma sina
egodelar, men du njuta skam och nesa.»
Emellertid hade konung Rolf och hans män lyckligt
kommit ut ur salen. Drottning Yrsa gick dem till
mötes, och blef der mycken glädje mellan henne
och sonen. Hon förde honom och hans män till ett
bättre herberge och stälde en man, vid namn Voggur,
att uppvakta dem. När denne kom inför konung Rolf,
sade han: »tungsynt kommer mig denne mannen före,
och är något långt och smalt i hans ansigte som en
Krake, eller är denne eder konung?» – »Det tillnamnet
fick jag nu» – genmälde konungen – »som månde städse
vid mig fästas; för den skull, hvad gifver du mig
tillnamnfäste?» – »Alls intet» – svarade Voggur –
»eger den fattige mannen att gifva dig, konung!» –
Konungen sade: »bör då den gifva annan, som dertill
råd hafver», hvarpå han tog en guldring af sin arm
och gaf Voggur, och då han såg, huru mycket Voggur
gladde sig åt klenoden, sade han: »litet är det,
som kan fägna Voggur.» Men Voggur steg med ena foten
uppå bänken och sade: »det löfte gör jag nu att hämnas
din död, om jag lefver, och du varder öfvervunnen af
menniskor.» – »Väl vare dig derför» – sade konungen –
»dock lära de finnas, som dertill se bättre ut än du.»
– Dock märkte de det, att Voggur var trogen i det
lilla han förmådde, så att de ej längre förstälde sig
för honom. Voggur varnade dem för Adils svek, men de
lade sig lugna och trygga till sömns i det herberge,
drottningen tillredt för dem.
Ett förfärligt stort gny väckte dock snart Rolf
och hans män. »Nu är galten framme» – sade Voggur –
»och lärer här bli med trolldom att skaffa, ty han är
utskickad af konung Adil att hämnas på eder; och är
galten ett så förfärligt troll, att ingen kan göra
honom motstånd.» – I detsamma kom galten inrusande,
men konung Rolf hade en stor och stark hund med
sig, vid namn Gramer, och denne hetsade Bodvar emot
galten. Mellan hunden och galten uppstod nu en hård
kamp. Bodvar ville hjelpa hunden, men hans svärd bet
icke på galten. Hunden ref emellertid af öronen, så
att käkköttet följde med, och i detsamma föll galten.
Adil hade under tiden låtit omhvärfva huset med en
myckenhet folk och lät nu tända eld derpå. Elden
tilltog hastigt, och goda råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
