Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- 2. Ynglingasagan.
- Sagan om Ingiald Illråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma låg äfven »Upsalen», konungsgården,
jemte andra byggnader, som voro nödvändiga så
väl för templet som för konungen och hans behof.
*
Vi öfvergå nu till berättelsen om Ynglingaättens
sista öden och slut.
Ovanlig och helt olik de föregående konungarnes är
Bröt-Anunds regering. Sedan han hämnats sin faders
död och sålunda uppfylt den lag, som åtföljde arfvet,
vände han nämligen sin håg till landets uppodling.
Vi veta, huru Svea välde då såg ut, äfvensom huru
konungen i Upsala icke egde annat rike än Upsala
öds gods. Att öka dessa senare gjorde Anund till
sin uppgift. Långa och stora sträckor lågo ännu
oupptagna i de stora skogarna. Anund högg ut skogarna
och uppodlade de öde sträckorna, så att, då ingen
brist var på folk, snart det ena häradet uppstod
efter det andra. I hvarje härad anlades kungsgårdar,
som hörde till Upsala öd, och genom skogarna och
öfver ödemarkerna anlades vägar. Häraf blef Anund
högt älskad bland folket, som kallade honom
Bröt-Anund eller rödjaren.
En son hade den vänsälle konungen, som hette
Ingiald. Denne lemnade han, såsom seden var att ej
uppfostra sönerna hemma, til Svipdager den blinde,
fylkeskonung öfver Tiundaland, hvilken skulle
uppfostra honom tillsammans med sina söner, Götvider
och Hylvider. – En gång, när tiden för ett af de
stora offren i Upsala var inne, lagade sig äfven
Svipdager att fara dit och tog han den sexårige
Ingiald jemte sina söner med sig. Ty efter offren
brukade lekar anställas af ungdomen på vallen. –
Konung Yngvar i Fjerdhundaland med sina söner Alf
och Agnar, hvilka voro jemnåriga med Ingiald, kommo
äfven dit. Mellan de sexårige gossarne anstäldes nu en
lek, och skulle Alf och Ingiald råda hvar öfver sin
skara. Men Alf var den starkare, och derför segrade
han och hans skara, hvaröfver den lille Ingiald
bitterligen grät. Hans fosterbroder Götvider förde
honom då till fosterfadern Svipdager och omtalade,
huru saken tilldragit sig. Svipdager sade härtill,
»att det var en stor skam», och följande dagen lät
han taga hjertat ur en varg, stekte det å ten, och
gaf det konungasonen att äta. Dädan af vardt Ingiald
den grymmaste af män och af det värsta skaplynne.
Ledo emellertid åren fram, och Ingiald blef
vuxen. Konung Anund friade då för honom till Göthild,
konung Algöts dotter i Vestergötland. Och tyckte
konung Algot sig veta, att hans dotter månde vara
allväl gift, om hon vore konung Anunds son gifven, så
vida han hade sin faders skaplynne. Vardt så Göthild
sänd till Svithiod, och firades der Ingialds bröllop.
Konung Anunds död blef lika ovanlig som hans lefnad,
endast deruti lik de andre Ynglingarnes, att den
var våldsam. – Han red en höst med sin hird [1]
mellan sina nyanlagda gårdar, då han, enligt
[1]
Sitt följe. Konungens husfolk kallades hans hird.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0064.html
