Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Vaulunder Smed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kämpastarke smeden, som i sin stumma vrede
syntes farlig ännu, fast han var fängslad i tunga
kedjor. Svarade då drottningen:
Han vattnas visst om munnen,
när sitt svärd han skådar
och, när hjan på Bothvild
ringen känner.
Skarpa ögon har
den glänsande ormen.
Afskären honom
musklernas styrka
och sätten honom
Sjöa-stad.
Skedde så, som drottningen sagt. Senorna afskuros
i knävecken, och han sjelf och alla hans skatter
sattes på Sjöastad, en holme, som låg ett stycke ut
i sjön. Der skulle han smida åt konungen allehanda
kostbarheter, och tordes ingen fara till honom, utan
konungen ensam. Men Vaulund tänkte på hämnd. Vaulund
qvad:
På Nidad blänker
i bältet svärdet,
som jag hvässte,
som jag härdade,
så väl jag kunde.
Det blanka svärd för evigt
är fjerran från mig buret;
ej ser jag det åt Vaulund
till smedjan föras.
När Bothvild
min bruds
guldring röda;
ej bot jag derför väntar.
Så satt han mången natt på sin holme midt i sjön och
tänkte på flydda dagar och på dem, som voro. Och när
sorgen höll på att nedtrycka hjeltesinnet, grep han med
kraft i hammaren och slog så, att gnistorna flögo,
och allt derunder lindrades hans sorg.
Konung Nidad egde utom dottern Bothvild tvänne
söner. Dessa funno en gång vid stranden en båt, som
ej var fastgjord, och lyckades så kommta öfver till
Sjöa-stad, dit längtan efter guld dref dem.
Kommo till kistan,
fordrade nycklarna;
vaken var hämnden,
då deri de sågo
Det var af halsband
en mängd, som dem syntes
af röda guldet vara
och af ädla stenar.
»Kommen I två allena?» – sporde Vaulund, när de kommo
inför honom och fordrade nycklarna till kistan, såsom
det står i den gamla sången. Men, ehuru hämnden var
vaken och tillfället gynsamt, bad dock Vaulund dem
komma åter dagen derpå, då de skulle få det myckna
guldet. »Men nämnen det icke för någon», tillade han,
»och icke för husets folk, att I gjort mig besök?» –
Knappt randades morgonen, förrän broder ropar till
broder, uppmanande att skynda, till Sjöa-stad,
ringarna att skåda. Och de kommo,
– kommo till kistan,
fordrade nycklarna.
Vaken var hämnden,
när deri de sågo.
Vaulund afhogg i detsamma piltarnes hufvuden
och nedgräfde de döda kropparna djupt under
läskhon. Af deras hufvudskålar gjorde han tvänne
de skönaste dryckeskäril, som han infattade i guld
och silfver. Ögonen förstod han att genom tillsats
af ett främmande ämne förvandla till de kostligaste
ädelstenar, hvilka han infattade i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0070.html
