Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Hagbart och Signe
- Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittnesbörd om, huru djupt i folkets hjertan
rotade sig minnet om en sådan trohet som Hagbarts
och Signilds.
*
Sagan om Hjalmar och Ingeborg.
Hafva vi emellertid hittills i särskilda sagor
sett likasom olika sidor af våra förfäders lif,
sett stridernas och segrarnas ära och ett stormigt,
af äfventyr uppfyldt lif vara nordbons högsta och
käraste mål, men äfven att mildare seder kunna trifvas
vid sidan af de förra; så visar oss nu denna saga
båda delarna i de bjertaste färger.
I Gardarike [1]
regerade en konung Svafurlam. Han red
en dag ut på jagt, men blef derunder skild från sitt
följe. Vid solens nedgång såg han då, hvar tvänne
dvergar stodo vid en sten. Konungen kastade genast ett
jern mellan dem och stenen, så att de blefvo stående
derutanför. De bado nu konungen att få lösköpa sitt
lif. Konungen frågade, hvad de hette, och erhöll
det svar, att den ene hette Dvalin och den andre
Dulin. »Eftersom I ären» – sade då konungen – »de
konstfärdigaste af alla dvergar, skolen I smida mig
ett svärd, så godt som I det förmån. Fästet skall vara
af guld; det skall skära lika godt i jern som kläder,
aldrig anlöpas af rost, och seger i alla strider skall
följa den, som förer det.» Dvergarne jakade härtill,
och red så kungen hem. – På utsatt dag var han åter
vid stenen och fann efter aftal dvergarne derutanför
med svärdet, som var utomordentligt skönt. Konungen
emottog det ur dvergarnes händer, men då Dvalin stod
i stendörren, sade han: »ditt svärd, Svafurlam,
skall blifva en mans bane, hvar gång det drages;
skall det också blifva din bane.» – Konungen blef vred
och högg efter dvergarne med svärdet, men de sprungo
in i stenen så hastigt, att svärdet träffade stenen,
och dess båda eggar skyldes i den. Konung Svafurlam
red emellertid hem med sitt svärd, som han kallade
Tyrfing, och förde han det ständigt i striderna och
hade ständigt seger.
På ön Bolm vid Norges kust bodde en man vid
namn Arngrim, som var mycket ansedd och en väldig
viking. En gång angrep han Svafurlarns rike, och ett
slag stod mellan honom och Svafurlam. Konungen och
Arngrim möttes i striden, och måttade den förre ett
väldigt hugg mot Arngrim; men denne satte emot sin
stora, med järnplåtar beslagna sköld. Sköldknappen
afhöggs, och svärdet fastnade i marken. Då högg
Arngrim handen af kungen, så att han släppte
Tyrfing. Ögonblicket derefter svängdes Tyrfing
af Arngrims hand och blef konung Svafurlams bane,
hvarigenom Arngrim vann slaget och ett stort byte.
[1]
Anses hafva varit den del af det nuvarande
Ryssland, som sträcker sig från Finska viken till
en linea, dragen något norr om Svarta hafvet, samt
från Östersjön, i vester till Volga i öster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0081.html
