Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterlefde, skulle uppkasta hög öfver de fallna. –
Derpå angrepo Hjalmar och Angantyr hvarandra, och
felades der icke skarpa hugg. Odd ropade till de
andra bröderna och qvad:
En skall mot en,
om han ej är feg
och modet ej svigtar,
anligen kämpa.
Hur är dig, Hjalmar,
me’n färg du skiftat?
Många sår
jag ser dig pina.
Din hjelm är huggen
och brynjan sliten.
Nu är lifvet
stadt på sista resan.
Sår har jag sexton
och sliten brynja.
Det svartnar för ögat,
jag ser ej att gå.
Skar mig i hjertat
med hvassa spetsen,
härdadt i etter,
Angantyrs svärd.
Fem gårdar ensam
förr jag egde,
men fann dock aldrig
frid på jorden.
Nu skall jag ligga,
lifvet beröfvad,
sårad af svärdshugg
på Samsö strand.
Dricka i salen
männerne mjödet,
rika på smycken
hos min fader.
Fylda borden
mången mehn vålla,
men mig såren
på Samsö strand.
Spörje dock icke
tärnor å landet,
att Hjalmar någonsin
hejdat för huggen.
Att de ej höra
huggrädd mig vara,
det månde fägna
de fagra tärnor.
Följde mig hvita
konungadottern
ytterst i skären
till Agnefit;
de ord lära sannas,
som hon mig sade,
att aldrig mera
hon månde mig se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
