Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om konung Alf och hans kämpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upp må vi stånda,
ut må vi gånga,
väldeliga
vapen ätt föra;
tror jag för visso,
med hjelmar komna
hit till Danmark
våra disor [1].
Döda äro alla
edra disor,
och lyckan är viken
från Alfs kämpar.
Drömde jag sist,
att söner mina
högre voro,
hvar vi möttes.
Gånge Ulfs söner
ut att kämpa,
svenner åtta,
mot ett hufvud.
Sten dock ej flyr,
skönt han hafver
något färre
stridskamrater.
Hörde jag i drömmen
Alf mig säga,
att han mig följde
alltid i striden.
Var han mig alltid
glad i drömmen,
när oss till dagen
striden väntade.
Nu är jag kommen
Ulfen att säga,
att hans söner
huggna ligga.
Komme nu, Östen!
om dig synes,
flere att fresta
raske kämpen.
Sjelft sig hindrar
slikt att fresta.
Störst bland män
Alfs kämpar äro
Dig vet jag vara
visst den störste,
ensamt tappraste,
när du åtta slog.
Alla månde jag
Östens män
svärdshugg bjuda
i jemnlik strid,
om jag såge
slikt behöfvas,
eller det kräfde
tvist från fordom.
Makten drifver ingen
att mig försöka;
ty blef mig ingen
viss tid skipad.
Jag hafver hjerta,
hårdt i bröstet,
som mig i barnår
Odin skänkte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
