Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagubrott om Bråvalla slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Starkodder Ubbe ett stort sår, men sjelf hade han
fått sex och dem alla stora, så att han tyckte sig
aldrig hafva varit i större fara för en enda man.
Men härmassorna trängdes emellertid mot hvarandra,
och de båda väldiga kämparne skildes åt i
stridshvimlet. Ingenderas stund var ännu kommen, Ubbe
fortsatte sin väg, rödjande den för sig med svärdet,
som han förde med bägge händer, och var han nu blodig
på armarna ända upp till axlarna. Nu var han kommen
nära sista ledet i konung Rings slagtordning, det
ledet, der de föraktade Telemarksboarne stodo. Dessa
sade till hvarandra, när de sågo honom komma: »Nu
behöfva vi icke på något annat ställe söka inlägga
beröm; låtom blott denne stå i skottmål en stund
för våra pilar, och så ringa mången det aktar att
gå emot oss, må vi nu visa, hurudana män vi äro.»
Och tvänne de yppersta bland bågskyttarne, Hadder
Hårde och Hroalder Tå, sigtade på Ubbe och sköto honom
genom bröstet med två tolfter pilar. Fick så den bålde
kämpen sin bane. Han hade dessförinnan nedlagt 6 de
förnämsta kämpar och 16 män från Svea och Göta riken
och dessutom illa sårat 11.
Vebiorg gick i detsamma fram mot Sveahären. Först
träffade hon kämpen Sote, och töfvade ej länge, förr
än han måste segna ned på vallen för henne. Då kom
Starkodder emot henne. Mellan dem uppstod en hård
kamp; men ehuru hon erhöll stora hugg af kämpen,
träffade dock till slut ett hugg af henne hans
haka, så att svärdet i det närmaste skar den tvärt
af. Starkodder stoppade skägget i munnen, bet deruti
och höll sålunda fast hakan. Men sköldmön vann stort
beröm af de rön hon aflade. Strax derefter mötte henne
Thorkil den djerfve, en af konung Rings kämpar,
och af honom fick Vebiorg sin bane.
Skedde då på en liten stund stora förändringar, så
att lyckan ömsom gynnade hvardera krigshären till
skiftes. Mången man förglömde der hemresan och mången
blef förlamad.
Starkodder gick oaktadt sina sår frimodigt fram
mot fienden, och träffade han först kämpen Hune,
som han dock snart fälde, och strax derpå Ella, som
ville hämnas den förres död. Kämpen Borger och efter
honom Hjorter fingo samma öde, och räknades alla dessa
till de förnämsta af Haralds kämpar. Starkodder röjde
sig derpå väg med svärdet fram genom fiendehären,
och öfver allt föll folk till höger och venster för
honom. Mötte han så sköldmön Ursina, som bar kung
Haralds märke, och rusade genast emot henne. Sköldmön
sade till den framrusande mannen: »Visst rasar
du i striden, men nu är din dödsstund kommen.» –
»Dessförinnan skall du fälla kung Haralds märke»,
svarade Starkodder, huggande med detsamma af henne
venstra handen, i hvilken hon höll banestången. –
Kämpen Brahe kom för att hämnas, men han föll
genomborrad af Starkodders svärd. Nu gick Starkodder
ohejdad fram en stund, och högarne af de fallne
blefvo allt större vida omkring i hären. Kom då en
märklig kämpe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
