Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sågo de med detsamma, hvar pilarne flögo fram,
så väl riktade, att de träffade hvar sitt öga på
Sebelja, som dervid föll ned till marken. Men hon
var dock ej träffad till döds, ty hon reste sig åter
ögonblicket derefter och framrusade ännu vildare och
med ett ännu mera förfärligt vrålande än förut. Som
hon nu kom närmare bröderna, hvilka voro de enda,
som ej förvillades, utan höllo stånd mot fienden,
befalte Ivar sina bärare, att de skulle kasta honom
på henne. Bärarne verkstälde hans befallning, och är
det sagdt, att när de kastade honom, var han så lätt
som ett barn, men när han föll på Sebeljas rygg, vardt
han med ens så tung som ett berg, så att hon segnade
ned till marken och fick alla sina ben krossade,
hvarefter hon ej vidare stod upp igen. Sedan Ivar
derpå åter blifvit upplyftad, ropade han med så hög
och stark stämma, att han hördes öfver all hären,
och lyktade han sitt tal med de orden, »att, såsom
nu den värsta faran vore öfverstånden, borde de som
hårdast anfalla fienden.» – Och blef det så den allra
hårdaste strid, och Björn och Hvitserk gingo så fram i
striden, att ingen kunde stå dem emot. Slutligen föll
konung Östen, och bröderne behöllo segern. De gåfvo
de öfverlefvande af fienderna fred, och Ivar sade,
»att han ej längre ville härja i höfdingalöst land,
utan hellre hålla dit, der mera motstånd var att
vänta», hvarpå bröderne och Aslög åter vände hem.
Bröderne foro sedan ständigt i härnad, och, när Sigurd
växt upp, var han alltjemt med dem. Berättades så
för dem en gång om en stor och väl befästäd borg,
som kallades Wiflisborg, och sade Ivar genast,
»att de borde försöka sig mot den borgen.» På vägen
dit foro de fram med härsköld och förstörde alla
fästningar, tills de slutligen uppslogo sina härbodar
framför staden. Första dagen blefvo de dock stilla
och samtalade med borgamännen, tillbjudande dem »att
antingen uppgifva borgen, då hela manskapet kunde
få fred, eller ock försöka sig i striden mot dem,
då ingen skulle skonas.» Men borgamännen svarade,
»att de ingalunda ville uppgifva en så ointaglig borg,
förr än fienden visat dem sin mandom och tapperhet.»
Led alltså den natten. Följande dagen gingo bröderne
till storms, men kunde intet uträtta. De lågo der
framför en half månad, sökande genom allehanda
krigsputs vinna borgen; men allt var förgäfves, och
de ärnade derför vika derifrån. Borgamännen uthängde
då öfver murarna de dyrbaraste tapeter och kläder
och framvisade de kostbaraste arbeten af guld och
silfver, ropande derjemte till de belägrande: »Vi
höllo före, att dessa män voro Ragnars söner och
att deras manskap var tappert folk; men det må vi nu
väl säga, att det intet lyckats dem bättre än andra
män.» Derpå uppgåfvo de ett väldigt härrop, slogo på
sköldarna och eggade de belägrande på det häftigaste.
Detta gick Ivar så till sinnes, att han blef sjuk,
så han knappt kunde röra sig, hvarför bröderne måste
töfva ännu en tid för att se, om det skulle blifva
bättre med honom, eller om han skulle dö. Han låg
en hel dag utan att säga ett ord. Omsider bjöd han,
»att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
