Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför taga penningböter af konung Ella, om han
derutinnan vill vara ense med mig.»
Bröderne upptändes af vrede, när de hörde dessa
Ivars ord, och sade, »att de aldrig skulle låta en
sådan skymf fästas vid deras namn, ehuru det skedde
mot hans vilja; ty många varda sägande», menade de,
»att vi skamligt låtit våra händer ligga overksamma,
om vi ej hämnas vår fader, helst som vi med härsköld
farit vida öfver verlden och dräpit mången saklösan
man. Skulle nu icke detta ske? – Vi vilja snarligen
utrusta hvarje skepp i Dana välde, som ännu kan plöja
vågen, och kalla hvarje man, som kan bära sköld,
till striden mot Ella.» – Ivar stod dock icke att
öfvertala. »Jag stannar», sade han, »med de skepp,
jag eger att råda öfver.» Emellertid samlade sig
mycket mindre folk till bröderna, än som skulle varit
fallet, om Ivar deltagit i företaget. De seglade dock
med det folk de fingo till England.
Så fort bröderne anlände, fick Ella kunskap derom
och lät genast sina lurar blåsa tillsammans så
mycket folk, att hans krigshär blef oräknelig, och
mötte derpå bröderna. Men emedan Ivar icke var med i
slaget, var lyckan viken ifrån bröderna den gången,
så att Ella vann seger.
När bröderne då kommo hem, sade Ivar »sig vilja
erfara, om konung Ella ville unna honom någon heder;
tyckande det bättre vara att med honom ingå förlikning
än utsätta sig vidare för sådan ofärd, som bröderne
nu hade gjort.» Hvitserk svarade uppbragt härtill:
»Må du handla i din sak, som dig synes, Ivar; jag
vill icke hafva någon del med dig, och aldrig taga vi
böter för vår fader.» – »Månde vi då nu skiljas?»
genmälde Ivar; »råden I öfver det, som vi gemensamt
ega, dock vill jag, att I skicken mig den lösegendom,
som faller på min lott.»
När detta nu var afgjordt mellan bröderna, bjöd Ivar
dem farväl och seglade till England. Vid framkomsten
begaf han sig till konungen och helsade honom
vördsamligen. Derpå sade han: »Jag är kommen att orda
med dig, konung Ella, om förlikning och slik heder,
som du vill bevisa mig, hellre än att förlora flera
män för dig eller för mig sjelf.» – Ella svarade, »att
mången höll det orådligt att tro på Ivar eller hans
bröder.» – »Ringa vilkor är det, jag af dig fordrar»,
mälde Ivar, »och vill jag, om du bifaller mig dem,
svärja att aldrig strida mot dig.» Konungen frågade
då, »hvad han fordrade i förlikning.» – »Jag vill»,
svarade Ivar, »att du gifver mig så mycket land,
som jag kan betäcka med en oxhud. Deromkring skall
jag uppföra en vall och vill ej hafva mera af
dig.» Konungen tyckte detta vara en ringa begäran,
och då han ej kunde finna det blifva till någon
skada för honom eller hans land, gaf han Ivar sitt
bifall. »Dock skall du med ed bedyra», sade han till
Ivar, »att du ej skall strida mot mig. Och fruktar
jag då ej för dina bröder, om du är mig trogen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
