Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Ansgarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville anträda den nya beskickningen till Sverige. Ty
många voro ej de, som ville så offra sig i Herrans
tjenst, som Ansgarius ville det, och framför allt
ville man ej visa ifrån sig ett så gynnande tillfälle
att, genom en mildare läras förkunnande i sjelfva
hjertat af de fruktade vikingarnes hemvist, bereda
möjligheten för de blodiga härfärdernas aftagande
och slutliga upphörande. – Ansgarius var den ende,
på hvilken kejsaren och hans rådgifvare bygde sitt
hopp, och han svek dem icke heller derutinnan. Med
fröjd mottog han det gjorda anbudet, lofvande
Gud i sitt hjerta, om honom vore beskärdt att lida
smälek och förföljelse för Kristi skull. Withmar,
en munk från gamla Corbeys kloster, var den ende,
som vågade följa Ansgarius på den vådliga färden.
Ansgarius och sändebuden begåfvo sig först till
Danmark. Der och troligen i Sleswig stego de ombord
på ett stort köpmansfartyg för att segla till
Sverige. Ankaret lyftades, och seglen fyldes af
en gynnande vind. Men plötsligt visar sig stäfven
af ett vikingaskepp, och innan köpmännen visste
ordet af, anföllos de af vikingarna. Köpmännen
och fartygets besättning grepo dock genast till
vapen och tillbakaslogo käckt de anfallande. Men
vikingarne anföllo dem ånyo och denna gången med
en sådan öfverlägsenhet, att allt motstånd var
fåfängt. Fartyg och gods blefvo vikingarnes byte. Med
möda kunde Ansgarius och hans följeslagare rädda
sig i land; ty de båda fartygen hade under striden
kommit allt närmare land. – Nu rådde några, att man
skulle återvända hem; men Ansgarius kunde på intet vis
förmås dertill. »Hvad som förestode honom», sade han,
»hvilade i Guds hand, men återvända ville han icke,
förr än han af Gud fått sig uppenbaradt, huruvida
det heliga ordet fick i den landsändan predikas.»
Nu fortsattes färden, än till fots öfver obanade
trakter och genom tjocka skogar, än i båt öfver
vatten, som voro så stora, att de liknade,
haf. Omsider kommo de, ledsagade af sändebuden,
till en stad, som hette Birka och hvarest regerade
en konung, som hette Björn.
Man tror att denne Björn skall hafva varit den
ofvannämnde Björn på Håga. Han mottog Ansgarius och
hans medbröder väl. När han af sändebuden blifvit
underrättad om anledningen till främlingarnes
ankomst, höll han råd med sina män, och gaf derpå
Ansgarius och Withmar tillstånd att qvarstanna i
landet och offentligen förkunna den nya läran.
Stor blef då glädjen bland alla de kristna fångarne,
som ej på mången dag, ja, månget år hört Guds ord
predikas och anammat det heliga sakramentet. Och
deras antal var stort, så att Ansgarius och Withmar
funno nogsamt, det sändebuden talat sanning inför
kejsaren. Och många af hedningarna vunnos till tro
på den ende, lefvande allsmäktige Guden och mottogo
de dopet. Ibland dessa var en mäktig man, vid namn
Hergeir, som var konungens rådgifvare och stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
