Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Ansgarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud, om hvilken I icke kännen, att han gjort eder
något godt. Sen till och tagen eder till vara för vår
vrede! Återvänden till oss, om I viljen bibehålla vår
ynnest. Synes åter vårt antal eder vara för ringa,
välan, så väljen eder forna berömda konung Erik,
som nyligen inträdt i vår samling, till eder gud,
och upprätten åt honom tempel.»
Man skulle kunna tro, att denna händelse var ett
påhitt af de hedniska presterna för att återupprätta
och stärka den allt mer försvagade tron på de
gamla gudar. Rimbert sjelf, som på denna resa
var Ansgarii följeslagare, säger, »att det var ett
djefvulskt påhitt, som upprörde alla sinnen och ingöt
skräck och förvirring i allas hjertan.» Emellertid
uppfördes ett tempel till konung Eriks ära, och han
började dyrkas som gud.
Detta hade tilldragit sig kort innan Ansgarius ankom
till Sverige, och långt ifrån att han fick framföra
sin sak för folket, kunde han icke ens få komma till
tals med konungen, utan hans vänner i Birka rådde
honom till skyndsam flykt, om han ville rädda sitt
lif. Men Ansgarius svarade med frimodighet: »Här
förer jag icke min sak, utan den Guds, som skapat
himmelen och jorden, och är jag färdig att med glädje
lida döden för Kristi skull.»
På det högsta bekymrad för utgången af sin sak,
bjöd Ansgarius konung Olof till gäst hos sig, och
som han hade bref och bud från konungen i Tyskland[1]
och dessutom var ledsagad af en jutländsk konungs
sändebud, kunde konungen icke neka, utan infann
sig. Ansgarius vann under gästabudet helt och hållet
konungens välvilja. Hans enkla, flärdfria väsende,
hans fromhet och hänförande vältalighet och den värme,
hvarmed han talade för sin sak, äfvensom de skänker,
som han efter måltiden lät frambära åt konungen,
stämde denne till hans fördel.
»Men jag kan ej dölja för dig», sade konungen,
»att allmogen här i landet ända från urminnes tider
har en sådan makt, att i vigtiga och hela riket
rörande frågor intet kan beslutas utan dess vilja
och samtycke. Om vi härutinnan gjorde annorlunda,
fruktar jag, att eder skulle hända detsamma, som jag
påminner mig hände några edra prester för icke många
år sedan, hvilka utan konungens vetskap och vilja
blefvo af allmogen fördrifna. Men nu skall du låta
en pålitlig man af ditt följe vara mig följaktig på
nästa ting; der vill jag draga din sak fram, fråga
gudarne till råds och höra folkets vilja; och så
skall du få veta, huru din sak utfallit. Skall dock
jag för din sak göra det bästa jag kan.»
Sväfvande mellan hopp och fruktan, tog
Ansgarius sin tillflykt till bön och fasta, och medan
han som varmast bad, kom en förnäm man, hvilken
var Ansgarii vän, till honom och berättade, att
konungen sammankallat de förnämste i landet för att höra
deras tanke om saken, och då alla varit af den
åsigt, att saken borde afgöras genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
