Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåger Erling Skjalgsson. Låt honom i ro segla förbi;
ty är han sjelf, eftersom jag förmodar, ombord, så
är det bäst för oss, om han och hans män icke finnas
bland dem, med hvilka vi skola strida.» Det var,
som jarlen sade, och Erling Skjalgsson satt sjelf vid
rodret, styrande sin drake, minst af allt tänkande på,
att han nu seglade ifrån sin svåger och konung för
att aldrig mera se honom. De föregående stora skeppen
tillhörde Thorkel Nefia, konungens halfbroder, samt
hans svågrar Thorgeir och Hyrning från Viken. Desse
befunno sig dock icke på sina skepp, ty Thorkel Nefia
styrde Ormen korte, ett af konungens egna skepp,
och de båda sistnämnde befunno sig hos konungen på
Ormen långe. – Konung Olof Svenske menade emellertid,
»att det var möjligt, det något af dessa skeppen förde
Olof Tryggvasson sjelf, och det blefve en stor skam,
om vi nu läte honom undslippa». Erik lugnade honom
dock, och snart blef han öfvertygad om, att jarlen
hade rätt. Kort derefter kommo Sigvald jarls skepp,
hvilka han väl kände, och de lade alla till under ön.
Derpå kommo tre skepp, och bland dessa ett stort
med drakhufvud på. Det var Tranan, som styrdes af
Thorkel Dyrdil. Nu tviflade icke konung Sven längre,
att det var Ormen långe, och bjöd sina män gå till
skeppen. Erik jarl bad dem dock ännu dröja en stund;
och var det många, som begynte tala om, »att jarlen
var feg och icke vågade hämnas sin fader. Det var»,
sade de, »en stor skam, som skulle spörjas vida om
land, att de lågo der med en stor här och läto Norges
konung med en handfull folk segla förbi midt för
deras näsa». Då blef jarlen vred och bad dem skynda
till skeppen, sägande: »Innan solen går ned i qväll,
månde de danske och svenske knappast vara mera lystne
efter striden än jag och mitt folk.» På det hela
kunde det nu också vara öfverflödigt att hålla sig
längre stilla, ty som vi veta, lät Thorkel liksom de
öfriga skeppshöfdingarne, seglen falla, när de sågo
Sigvald jarl ro in under ön. Thorkel tyckte väl, att
det var bättre att hålla akt ut i hafvet med de stora
skeppen, men då han fick höra jarlens rätta skäl,
väntade han, som de andra, konungens ankomst. Sedan
så många skepp seglat förut, hade Olof Tryggvasson
blott 11 qvar att möta sin öfverlägsna fiende.
I det nu konungarne gingo ned från höjden, hvarifrån
de sett de många sköna skeppen, sågo de ännu flera
komma seglande, hvaraf ett var en stor, rikt förgyld
drake. Många sade då, att jarlen måtte hafva sagt
sant, ty detta måste vara Ormen långe. »Så stort
ett långskepp», sade de, »har man hittills ej sett
i Norden, och ingen kunde undra på, att en konung,
som bygt sådana skepp, var vidt beryktad.» Konung
Sven reste sig upp och ropade: »Högt skall ormen bära
mig i qväll, den skall jag styra!» Men Erik jarl sade
sakta dertill, dock så högt, att några hörte det: »Om
ock Olof Tryggvasson icke hade större skepp än detta,
skule dock icke Sven kunna vinna det med hela danska
hären.» Detta sista stora skepp var Ormen korte,
och lade det bi, likasom de förra hade gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
