Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsatta sidan, och näst efter märket red konung
Olof sjelf och hans fosterfader, den gamle Rane,
följde af 120 man. Sigurd helsade fram hästen sin
styfson och bad honom stiga in till gästabudet. Asta
gick ut emot sin son, kysste honom och båd honom
förblifva hos dem, lofvande honom allt det manskap,
som hon kunde anskaffa. Konung Olof tackade henne för
hennes vänliga tillbud, hvarpå hon tog hans hand och
förde honom in i stugan till högsätet. Konung Sigurd
gaf befallning att taga vara på gästernas kläder och
fodra deras hästar; derpå gick han till sitt vanliga
högsäte, och så hölls der ett präktigt gästabud.
Nu dröjde Olof en tid hos sina föräldrar och
undfägnades han vid det kungliga bordet, den ena dagen
med fisk och mjölk, den andra med kött och öl. En dag
kallade Olof sin styffader, sin moder och fosterfadern
Rane till samtal och rådgörande. »Som I väl veten»,
började Olof, »har jag återkommit till landet, sedan
jag en lång tid vistats utomlands, och hafva under
hela denna tid jag och mina män endast haft det
till uppehälle, som vi kunnat förskaffa oss genom
härjningar. Deremot besitta nu utländske män här i
landet de egodelar, som min fader och hans fader före
honom och våra fränder hvar efter annan tillhört hafva
och till hvilka äfven jag är odalboren. Nu vill jag
för eder säga mitt uppsåt, hvilket länge legat mig i
sinnet, att jag aktar taga igen mitt fädernearf. Och
ärnar jag derom hvarken bedja konungen i Danmark
eller konungen i Sverige, ehuru de en tid bortåt
kallat sin egendom den, som tillhör Harald Hårfagers
ättlingar. Detta vill jag med udd och egg söka drifva
igenom, och antingen skall jag vinna allt det rike,
min frände konung Olof Tryggvasson egt, eller ock
skall jag här falla på mitt fädernearf. Nu väntar
jag det af dig, styffader Sigurd, liksom af alla dem,
hvilka borne äro till konungadömet, att I vräken eder
af händerna den skam, som härutinnan oss öfvergått,
och med all kraft understödjen den, som vill blifva en
förgångsman till att åter upprätta vår ätt. För dig,
Sigurd, har jag först velat upptäcka detta ärende,
emedan du är en vis och förståndig man och vet,
huru man med ett sådant verk från begynnelsen bör gå
till väga, om man först skall i tysthet rådgöra med
några få, eller om man genast skall uppenbara det
för allmogen. Något är redan gjordt, ty jarl Hakon
är flydd ur landet, och vill det nu blifva lättare
att handskas med Sven jarl allena, än när de voro
båda i landet.»
Härtill svarade konung Sigurd: »Det är intet ringa
värf, som du hafver i sinnet, konung Olof! Och mig
synes, att det kommer mer af öfverdåd än af moget
öfvervägande. Kan man ock tänka, att der är stor
åtskilnad mellan mitt sinne och ditt, då jag redan
är gammal vorden. Jag påminner mig att redan, medan
du ännu var helt ung, var du full af öfvermod och
tilltagsenhet; nu är du dertill mycket förfaren
i strid och hafver skickat dig efter utländska
höfdingars seder. Nu kan jag härutaf nogsamt förstå,
att du ej lärer kunna afrådas från hvad du i ditt
sinne beslutat. Icke heller är det underligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
