Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville de besöka konungen, men på hans befallning
blefvo de icke af vakten vid dörren insläppta. Då drog
Thorgöter öster ut hem till Sverige, men Asgöter ansåg
sig ännu vidare böra fullfölja sin konungs ärende,
hvarför han med sina 12 män drog vidare fram i Norge
för att indrifva skatten.
Så snart konung Olof fick tidender härom, sände han
sina män efter Asgöter, och grepo de honom och hans
följeslagare och upphängde dem i en galge. Detta
timade, innan Thorgöter ännu lemnat Trondhiems-bygden;
och när han kom till Olof Skötkonung och
framförde dessa tidender, blef denne högeligen
förtörnad, och fattades der icke stora ord och
hotelser.
Fram på våren drog Olof Haraldsson ned till
södra Norge och derifrån öfver Svinesund in i
Sveakonungens välde, läggande med list och våld
under sig landet allt intill Göta-elf.
Men i konung Olof svenskes hof djerfdes ingen,
åtminstone icke i konungens närvaro, nämna den norske
konungen vid hans rätta namn, utan kallade honom
endast den digre eller tjocke mannen. Så förbittrad
var konungen på honom. Slutligen beslöt konung Olof
att på Allshärjartinget utlysa ett allmänt krigståg
mot Norge, då händelser inträffade, som gåfvo saken
en annan vändning.
Ragvald Ulfsson, jarlen i Vestergötland, var,
som vi veta, gift med Olof Tryggvassons syster
Ingeborg. Jarlen var syskonbarn med Olof Skötkonung
och en mäktig man, klok och manlig i rådslag och
handling, dertill vänfast och gifmild. Hans hustru
älskade mycket sitt fädernesland och sin frände Olof
Haraldsson, hyste deremot stort hat till Sveakonungen
för slaget vid Swoldern och broderns fall. Ingeborg
sökte derför främja den norske konungens sak och
verkade med sitt inflytande på jarlen så mycket,
att äfven han blef allt mera hennes frände
bevågen. Konung Olof i Norge och jarlen höllo med
hvarandra ett möte vid Göta-elf, der de förärade
hvarandra skänker och upprättade sins emellan en
stadigvarande vänskap, hvarjemte jarlen af egen makt
slöt ett års fred med konungen.
För att förmå Olof Skötkonung till fred hade
nämligen Olof Haraldsson förbjudit all utförsel till
Götaland af sill och salt, hvilka varor Götarne
svårligen kunde vara förutan. Härigenom, äfvensom
af ömsesidiga härjningar, ledo icke blott Götarne;
äfven Vikens invånare klagade öfver, att köpenskapen
med Götarne var förbjuden, och sade, att det enda
medlet, hvarigenom de kunde ega bestånd, var, om
konungarne gjorde fred och enighet med hvarandra.
Emellertid var der ingen bland bönderna, som vågade
frambära denna deras klagan för konungen. Slutligen
vände de sig till konungens stallare Björn, och efter
mycket bedjande och öfvertalande förmådde de honom
slutligen att åtaga sig detta ärende och framställa
saken för konungen.
Den sommaren kom på konungens kallelse från Island Hjalte
Skeggesson och blef af konungen väl emottagen. Han fick sin plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
