Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tog först vägen genom Östergötland, der han hade
många fränder och vänner; derifrån drog han upp till
Svithiod, öfver allt gående tillråds med de rika och
mäktiga bönderna om bruten allshärjardom. Så kallades
ett beslut af bondehären på allshärjartinget. Öfver
allt fann lagman Emund bönderna villiga att lyssna
till hans framställning af saken och öfver allt
väcktes förtrytelse öfver konungens förfarande. –
Slutligen red lagmannen fram till Upsala och fann
konungen sittande till doms med sin nämd och omgifven
af en myckenhet folk.
Konungen helsade vänligt på lagmannen och sporde
efter tidender. »Små», svarade Emund, »äro tidenderna
hos Götarne. Endast det har berättats såsom något
märkligt, att Atte den dolske i Vermland jagat
så lyckligt, att han fått hela sin släda full med
gråverk, men att han då på hemvägen så länge jagat
efter en ekorre, att han förlorat alltsammans.» –
»För kort tid sedan», fortfor Emund, då konungen
tyckte dessa tidender vara af ringa värde, »for Gaute
Tofasson med fem härskepp utåt Göt-elfven, och under
Eckeröarna mötte han fem stora danska köpmansskepp,
af hvilka han bemäktigade sig fyra, men då han
satte efter det femte, som kommit undan ut på hafvet,
uppväxte en så häftig storm, att Gautes skepp kastades
mot Lessö och gick förloradt, och derefter kommo
femton danska köpmansskepp, som återtogo bytet och
nedgjorde alla Gautes män. Så lyktades för honom hans
girighet.» – Konungen anade icke den rätta meningen,
som låg under dessa berättelser, utan tillsporde
slutligen Emund, »i hvad ärende han var uppkommen.»
– »Jag kommer, konung», svarade Emund, »för att söka
utslag i en sak, hvari Vestgötarnes lag skiljer sig
från Upsalalagen. Tvänne ädelborne män, bägge af
lika ätt, men olika till egendom, lågo i oenighet om
jordagods och gjorde hvarandra skada, men den mest,
som var rikast. På tinget dömdes den rikaste att gälda
skadan. Men han betalade så, att han gaf gåsunge för
gammal gås, gris för gammalt svin och i stället för en
mark rent guld en hajf mark rent guld och en half mark
ler och mull. Hvad dömer du härutinnan, konung?»
»Jag dömer», svarade Olof, »att han skall gälda
till fullo det, som dömdt är, men tredubbelt till
konungen. Har han icke fullgjort inom år och dag,
gånge han då i landsflykt och falle af hans egendom
hälften till konungen och hälften till rättseganden.»
– Emund tog alla de närvarande stormännen till vittne
på denna dom, som öfverensstämde med Upsalalagen,
helsade konungen och gick bort.
Andra saker upptogo emellertid konungens
uppmärksamhet. Först när han gick till bords, frågade
han efter Emund och lät bjuda honom till gäst. Men
när måltiden började och spelmännen kommo med harpor,
gigor och andra instrument, upptogo sången och musiken
och all den öfriga glädjen bland gästerna – ty det
var ett stort samqväm hos konungen – så hans sinnen,
att han ej vidare den dagen tänkte på lagman Emund.
Först morgonen derpå föll det konungen i sinnet, hvad lagman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
