Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda råd, ty icke ville han kämpa med hela Sveriges
allmoge. Man beslöt då, på Arnvids råd, att konungen
skulle rida ned åt åmynningen, der stiga ombord och
fara ut i Mälaren samt der stämma folket till sig
med vänlighet och med goda löften om att hålla lag
och landsrätt och söka att återkalla budkaflen, som
ännu ej kunde hafva hunnit långt. Arnvid och Freyvid
skulle under tiden draga till bondetinget. Thorvid
sade sig vilja blifva hos kungen, men rådde bröderna
att taga konungens unge son, Jakob, med sig, »ty»,
menade han, »det kunde behöfvas.»
En väldig skara bönder och många höfdingar hade
samlat sig till Ulleråker, dit tinget var stämdt,
för att afgöra det vigtiga ärendet om Sveakonungen och
bruten allshärjardom. Alla voro högligen uppretade
på konungen, och lagman Emund syntes icke få svårt
att fullborda, hvad han åsyftade, hållande öfver allt
samspråk med bönderna och uppviglande sinnena.
När Arnvid och Freyvid kommo till Ulleråker, hade de,
såsom öfverenskommet var, Jakob, konungssonen, med
sig, dock instucken bland deras följe, så att ingen
visste, det han var med. De blefvo der väl emottagna,
emedan alla trodde, att de kommo för att deltaga i
rådplägningen, och som de voro mycket ansedda, samlade
sig största folkhopen omkring dem. Öfverljudt talades
om, att Olof borde skiljas från riket, emedan man
icke ville tåla olag och öfvermod af honom. Freyvid
vände sig då till höfdingarne och sade: »Hvad som det
är fråga om att skilja Olof Eriksson från riket, så
synes det, som den rätten tillhörde oss Uppsvear att
främst derutinnan råda. Ty så har det af ålder varit,
att hvad Uppsvea höfdingar stadfäst sins emellan,
det hafve de andra landsmännen samtyckt. Icke behöfde
våra fäder tigga råd af Vestgötarne om Svealands
styrelse. Icke heller hafva vi nu så vanslägtats,
att vi behöfva taga råd af Emund, utan vill jag, att
vi vänner och fränder härom lägga råd och besluta.»
Alla tyckte detta vara väl taladt, och hela bondehären
beslöt att låta Uppsveahöfdingarne råda, tagande
Freyvid och Arnvid till sina förmän. Detta var ett
uppslag i saken, som Emund ej beräknat, och han
började ana oråd. Han gick emellertid genast till
bröderna för att närmare känna sig före. Freyvid
frågade honom då, »hvem han månde vilja hafva till
konung?» – »Den», svarade Emund, »som dertill är bäst
skicklig, antingen han är af konungaätt eller ej!»
Dertill svarade Freyvid: »Men vi Uppsvear vilja
alldeles icke, att konungadömet skall gå ifrån
Uppsvearnes gamla konungaätt, allraminst nu, då
kungen har två söner, mellan hvilka det visserligen
är stor skilnad, då den ene är odalboren och svensk
till hela sin ätt, men den andre är frilleson och
halft wendisk.»
Stort bifall blef nu i hela samlingen öfver Freyvids
ord, och alla ville hafva Jakob till konung. Emund
yttrade då: »Denna gången hafven I, Uppsvear, våld att
råda, men jag säger eder, och det månde framdeles gå
i fullbordan, att många af eder torde upplefva den
dag, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
